Jag har varit hos Henne sen i måndags. Åkte med Henne till stället Hon bor på när Hon jobbar.

Visst att det inte finns särskilt mycket att göra här (kan kika i affärer, kolla på film, lösa sudoku eller läsa) men det var otroligt skönt att få träffa Henne och komma bort lite från min mor.

Helgen var nog den värsta på mycket länge. Fick inte träffa Henne något alls. Jag blev ledsen och allt blev jätteknas. Ett tag var jag riktigt rädd för att jag skulle ha förstört allt mellan oss. Men det är nästan som vanligt igen nu.

Vill inte förlora Henne, tycker så skrämmande mycket om människan.

Men ibland vet jag inte vad det blir med mig. Jag vet liksom inte vart jag ska göra av mig själv. Jobbigt, och det blir ännu jobbigare när jag vet att Hon tycker det är jobbigt.

Idag har jag roat mig med att åka buss i lite mer än tre timmar för att ta mig till sjukgymnasten och sen tillbaka hit till Hennes krypin.

Innan jag åkte ringde läkaren som hade hand om den där arbetsförmågeutredningen jag var på. Han talade om att dom hade kommit fram till att jag inte har någon vidare arbetsförmåga, att jag kanske kan klara max en till två timmar om dagen på en väl anpassad arbetsplats.

Jag vet ju att det är så, men det är lika nedslående varje gång jag får det bekräftat. Resultatet blev att jag blev väldigt ledsen.

Hon undrade vad det var för fel eftersom jag blev så nere. Jag försökte förklara för Henne att jag inte tyckte det var roligt att få det beskedet.

Hon menade på att det väl var det jag ville, att ha det på papper.

Det har Hon ju rätt i, det måste ju finnas på papper för att jag ska få pengar från försäkringskassan. Men att verkligen få bekräftat att jag är så dålig (skadad) som jag tydligen är, är inte ett dugg kul. Det får mig att känna mig en smula värdelös. Nu menar jag inte värdelös som i att jag inte förtjänar att leva och bla bla bla, utan mer att jag känner mig så dålig. Dålig på så vis att jag inte klarar något.

Det finns gånger jag tvivlar på att jag är så skadad, att jag har så ont. Jag tror att jag bara inbillar mig och att jag på något vis lyckats lura läkare, sjukgymnaster och alla inblandade.

Sen gör jag något som gör att jag får så där ont, eller blir skickad på någon utredning som mer eller mindre tar knäcken på mig, och då börjar jag fundera på vad det är jag inbillar mig. Om jag inbillar mig att jag har ont, så att jag därför får ont, eller om jag inbillar mig att jag inte har ont för att jag inte vill ha det.

Allt är så snurrigt. Hur som helst är det här inte något jag vill iaf.

Jag skulle ge vad som helst för att slippa ha ont, så att jag kunde göra vad jag ville när jag ville, så att jag kunde ha ett normalt arbete med normala arbetstider, så att jag slapp tänka mig för så fort jag gör något, så att jag slapp välja om jag vill gå på bio den här veckan eller på den där festen för att jag inte orkar båda delarna.

Ursäkta mitt tycka-synd-om-mig-själv-svammel, men ibland blir jag bara så ruskigt trött på det.

Och för att göra allting en smula roligare ligger min mormor på sjukhus, det senaste jag hörde så visste dom inte om det var någon infektion eller hjärtflimmer eller en hjärtinfarkt. Hon är i vilket fall som helst inte särskilt pigg. Det kanske blir det sista nu. Stackars människan orkar väl inte hur mycket som helst.

Min mor beter sig som ett otroligt besvärligt litet barn och är ingen man vill ha något att göra med mer än nödvändigt för tillfället. Hon verkar göra allt hon kan för att bli, om möjligt, ännu mer ovän med min ena moster.

Min moster vet att jag också tycker mamma borde växa upp någon gång och min mamma vet att jag står mer på min mosters sida.

Telefonsamtalet med min mor igår var inte särskilt roligt. Jag känner att jag nog gör bäst i att hålla mig därifrån så mycket som möjligt, jag kommer antagligen inte kunna låta bli att säga vad jag tycker och tänker om hennes beteende mot min moster och då åker jag säkert ut med huvudet före.

Visst, hon är min mamma och man kanske borde älska sina föräldrar och stå på deras sida i vått och torrt. (Nej, det där tror jag inte ens på själv.)

En förälder måste älska sina barn, men inte fan måste ett barn älska sina föräldrar tillbaka om dom inte förtjänar det.

Jag skulle inte vilja påstå att jag är en bortskämd skitunge som bara är vrång och tror jag är tuff om jag säger att jag inte älskar min mamma. Det har hänt så otroligt mycket mellan oss ända sen jag var liten som gjort att den där kärleken jag en gång kände för henne har dött. Det bara är så.

Jo, jag tycker om henne. Väldigt mycket ibland, till och med. Sen finns det perioder jag inte tycker om henne det minsta, då jag inte vill se henne eller prata med henne någonsin igen.

Jag har iaf min pappa, som verkligen förtjänar att bli älskad - han skulle göra precis vad som helst för mig och min bror.

Vi har våra stunder vi med, då vi blir osams, men jag vet att jag alltid kan lita på att han finns där för mig. Och det är jag evigt tacksam för!

Saknar min Hon.

Nu är klockan slagen, nu är det på tiden att jag går hem.

Jag funderade på att knalla för en och en halv timme sen, men jag tänkte att jag skulle vänta tills Hon hade slutat jobbet och ringt mig.

Normalt så slutar Hon vid 23 och då är Hon i Sverige 23.30 Ikväll blev det övertid till 01, så Hon ringde strax efter 01.30

Jag har suttit här och väntat mer eller mindre hela kvällen på att få prata med Henne. Det var nog lite onödigt, för det var inte mycket till samtal. Hade nog varit bättre om jag hade gått hem och lagt mig när jag tänkte.

Men men, det är lätt att vara efterklok.

Nu går jag iaf.

Det känns som om min mor verkligen vill bli av med mig (nu menar jag inte att hon vill att jag ska dö, bara att jag ska flytta). Jag känner mig inte särskilt önskad där.

Hon letar lägenhet till mig väldigt entusiastiskt, det kommer sms med tips om lägenheter på blocket och titt som tätt ligger det utskrifter på olika lägenheter från blocket på sängen.

Idag var hon riktigt rolig när hon kom hem från jobbet. Hon bad mig ta reda på min tvätt som hängt på tork i vardagsrummet, självklart ska jag ta reda på mina kläder så det var inget mer med det.

Jag satt i min säng och kollade runt lite på internet samtidigt som teven var på.

Hon sa att hon skulle åka och möta min moster som skulle till min mormor. Hon lät irriterad så jag frågade om hon var sur eller något.

Hon stack in huvudet i mitt rum och sa att hon tyckte jag blivit så "förslappad", att jag bara sitter framför datorn eller teven hela tiden.

"Jaha, och det stör dig för..?"

"Du gör ju aldrig något! Du kan väl hitta på något".

Jag frågade vad hon tyckte jag skulle hitta på då, eftersom alla mina kompisar bor i stan och jag har för ont för att åka dit. Hon tittade sig omkring i mitt rum bland alla grejer jag hämtat hem från kompisen jag bodde hos och sa att jag kunde ju ta reda på det.

(Igår hjälpte min bror mig med att köra alla kartonger med grejer jag hade ståendes i mitt rum till förrådet, min mor tyckte dom var störande. Kvar blev fyra kartonger som är hennes, som blockerar min garderob.)

Jag förklarade för henne att jag inte kan göra av mina kläder någonstans eftersom hennes kartonger står i vägen för min garderob.

Hon vände och gick ut ur mitt rum och sa att det kunde hon inte hjälpa mig med (att flytta kartongerna).

Då sa jag att jag inte kunde hjälpa att det var kläder och grejer överallt i mitt rum.

Hennes svar var att hon var tvungen åka.

Jag blev ruskigt irriterad, packade ihop min dator, gjorde mig iordning lite snabbt och knallade hem till Bror. Han var så snäll så han låter mig vara här fast dom inte är hemma ikväll.

Jag skickade ett sms till mor om att jag gick hemifrån.

Ett bra tag senare fick jag svar:

"Ok, då vet jag. Förlåt mig för att jag var vresig förut. Kram"

Det var ju bra att hon sa förlåt, men jag blir så otroligt trött på den människan ibland så jag vet inte vad jag ska göra.

En trist kväll blev ännu ett snäpp sämre.

Fredag, fredag, fredag.

Vet inte vad jag ska hitta på. Borde egentligen ta en tur till stan för att fixa present åt en kompis som fyllde år igår. Hon ska ha födelsedagsfest imorgon. Men jag vet inte om jag orkar eller har någon lust att snurra runt i stan själv idag. Eller ens med sällskap.

Det är även födelsedagskalas för min mormor, som fyllde 80 år i förrgår, imorgon.

Får inte träffa Henne förrän imorgon kväll, Hon åker direkt hem till föräldrarna efter jobbet ikväll.

Känns jättetrist, saknar Henne så!

Bror och hans tjej ska på kräftskiva ikväll, så dom kan jag inte umgås med.

Mor vill jag verkligen inte umgås med.

Sen finns det inte så många mer att välja på här.. Får väl helt enkelt stänga in mig i mitt rum.

Trååååkigt.

Det är så många tankar som snurrar så ibland känns det helt tomt, som om det bara vore ett svart tomrum inne i mitt huvud.

Det kanske är därför jag är så dålig på att skriva här?

Jag får liksom ingen ordning på allt.

Lite av det som snurrar är naturligtvis Hon, har aldrig känt såhär för någon förut. Sen snurrar tankar om ex, alkohol, sjukdomar, familj, boende, kompisar, livet i allmänhet och en massa annat onödigt.

Ex ja, vad gör man med dom? Man får väl helt enkelt gilla läget. Men jag hade nog tyckt det var trevligare om det där exet inte skrev att hon älskar och saknar Henne varenda helg. Jag tycker jättebra om det där exet, hon är jättetrevlig och så, det är sms:en och mängden samtal som stör mig lite (läs: mycket). Det hade varit en annan sak om vi kunde träffas och umgås alla tre så jag fick vara med liksom.

Alkohol förstår jag inte alls vitsen med. Visst jag dricker jag med ibland, men det är ytterst lite numera. Jag gillar inte känslan när det börjar snurra.

Och jag förstår verkligen inte hur man kan dricka i sin ensamhet mer eller mindre varenda dag. Varför gör man det?

En del säger att det är för att slappna av, men jag kommer nog aldrig kunna förstå. Jag anser att det finns andra sätt. 

Pappa är färdig med all behandling, nu väntar röntgen lite längre fram för att se så att tumören är borta och att det inte har spridit sig.

Och hur är det med familjen då?

Jag älskar vissa utvalda delar av min familj, sen finns det andra delar jag tycker mindre om.

Det går i perioder det där. Ibland känns det som att jag faktiskt tycker väldigt mycket om den där delen av familjen, sen gör den något som gör att den sjunker till botten av mitt tycka-om.

Hela situationen är ganska påfrestande.

Boendet är inte optimalt. Visst, jag sparar pengar på att bo hemma hos mor. Men tro mig, det finns nackdelar. En massa nackdelar.

Jag vill ha en egen lägenhet. En lägenhet som jag kan dela med Henne!

Kompisar, kompisar, kompisar..

Jag blir avundsjuk på folk som har kompisar dom kan berätta och dela allt med. Kompisar dom verkligen kan lita på, som verkligen finns kvar vad som än händer.

Jag har inga såna vänner. Det finns ingen jag verkligen litar på så.

Jag hade en sån kompis en gång. Vi var bästa vänner i över tio år, men det tog slut (låter som att jag pratar om ett förhållande, på sätt och vis var det väl det) jag saknar henne fortfarande.

Livet i allmänhet då. Jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv. Vad jag ska jobba med. Om jag ens kan jobba. Vart jag ska bo. Vad som kommer hända med allt.

Usch ja, massa funderingar.

Tokigt, tokigt tokigt.

Jag kände rent spontant att det var dags för ett nytt inlägg nu.

Jag skulle ha skrivit igår, men då passade internet på att sluta fungera. Jag var med Tjej till stället dom bor på när dom jobbar. Tjuvade lite på någon grannes nät så jag kan väl inte klaga på att internet inte fungerade. Jag kunde ha använt mitt mobila bredband, men jag roade mig med att plocka ögonbrynen (fjollpoäng), fila naglarna (mer fjollpoäng), och titta på riktigt fjantiga tjejfilmer (ännu mer fjollpoäng) istället tills Tjej och ena rumskompisen kom hem från jobbet vid 23.30

Fick åka med Hennes föräldrar hem till min mor idag, en bilresa på 1h 20min. Det var faktiskt inte alls jobbigt att vara själv med dom, fast jag bara träffat dom snabbt en gång innan. Hon har inte berättat för dom att vi är tillsammans, men det berättade Hennes syster att mamman misstänkte ändå. Föräldrar är inte så korkade jämt ändå.

Jaa man kan ju fundera på vad som hänt sen sist jag skrev.

Vi var till Stockholm på EuroPride. Det var både kul och mindre kul, men helt klart en upplevelse. Jag har aldrig sett så mycket folk samtidigt i hela mitt liv som jag såg när vi gick paraden, man måste nog uppleva det själv för att förstå.

Bor hos min mamma nu, har inte varit hos kompisen mer än ett par nätter sista månaden. Så jag betalade 2000 kr i hyra för augusti helt i onödan. Men från och med sista augusti bor jag inte där alls.

Har fortfarande inte hittat någon egen lägenhet, men har lämnat intresseanmälningar på både ettor, tvåor och treor, det kan bli så att Hon flyttar med mig.

Det känns så otroligt bra med Henne så jag tror nästan inte det är sant!

Jag är kär. Kär. Kär. Kär!

Annars har det inte hänt så mycket i mitt liv sen sist.

Vad gör man när någon i ens närhet dricker alldeles för mycket, men man är rädd för att ta upp det med personen i fråga för att det nästan helt säkert kommer att bli sura miner och bråk då?

Det är roligt att se att det fortfarande, trots bristen på aktivitet från min sida här inne, är så många som kikar in här varje dag.

Tack till er!

Det är tokigt att man kan sakna någon så mycket trots att man sågs för mindre än tolv timmar sen..

Sleepingtajm.