Alla inlägg under november 2008

Av Hon som tittade in - 27 november 2008 00:24

Jag tror jag har sumpat alla chanser (dom chanserna som nog inte ens fanns) med Henne nu.


Hon kom till mig efter krogen i lördags. Det var lika mys som det var när vi var tillsammans.

Hela natten.

Det var underbart att få sova med Hennes armar runt mig.


Kompisen vars lägenhet vi sov i kom med pizza på söndagen. Vi blev fyra som satt och käkade. Vi fyra som var ute tillsammans. Innan jag fick gå hem.

Jag hade inte jättekul och jag har verkligen inte jättekul på ett dansgolv där dom enbart spelar schlagers och alla står på varandra och hoppar. Det resulterade i att jag stod vid sidan av dansgolvet, som dom där tråkiga panelhönorna brukar göra, och tittade på kompisarna och Henne som dansade och hade hur kul som helst. Det var ganska trevligt, trots att jag egentligen hellre hade varit på det andra dansgolvet. Hade det inte varit första gången jag var på det stället och inte ville tappa bort dom andra hade jag kunnat knalla runt och kikat på andra människor också.

Men Hon kom fram till mig och frågade om det inte var bättre att jag gick hem istället, eftersom jag ändå inte hade kul, eftersom jag inte ville vara där. Att Hon fick dåligt samvete av att se mig sån och att det var jobbigt att känna att Hon var tvungen ha koll på mig hela tiden.

Hon är ruskigt svartsjuk och även om vi inte är tillsammans får absolut ingen annan vara på mig.

Visst tanken att gå hem hade slagit mig, men jag ville stanna egentligen. Jag ville också dansa och ha kul. Fast kanske på det andra dansgolvet.

Sa hejdå och gick till garderoben för att hämta grejerna och gå. Det kom en miljon människor som skulle hänga in sina kläder så dom lämnade inte ut några grejer så länge det var kö. Jag banade mig väg tillbaka till schlagerbaren och hittade alla. Hon blev förvånad och undrade vad jag gjorde kvar. När jag sa att jag inte kunde få ut grejerna än för att det var så mycket folk som kom in, sa Hon att Hon skulle följa med mig och hjälpa mig. Jag sa att jag kunde själv, sa hejdå och gick.

Därav mitt tidigare inlägg om att jag gick ensam hem från krogen och att tårar skymde min sikt.

Hon mer eller mindre tvingade mig därifrån vilket gjorde mig ledsen, det hade varit en annan sak om Hon hade följt med. Vilket Hon hade gjort om det fortfarande var vi..

Men som sagt, Hon kom när krogen hade stängt.


När vi satt och käkade började dom prata om hur kul dom hade haft, vilket jag helst inte ville lyssna på eftersom jag inte kunde vara delaktig i det.

Det sänkte mitt humör en smula. Det och faktumet att dagen efter med Henne gör att alla känslor löper amok (heter det så?) gjorde att jag verkligen inte var på topp när jag åkte hem. Hon stannade kvar ett tag hos min kompis efter att jag åkt.


Hon ringde på kvällen och vi pratade väldigt länge. Jag grät en massa, vilket jag till största delen lyckades dölja.

Hon sa att jag ju inte mår bra av att träffa Henne, och det har Hon rätt i. Men jag mår inte bra av att inte träffa Henne heller. Så vad gör man?

Hon sa att jag får fundera lite och sen bestämma om vi ska ses eller inte, om vi ska ha någon kontakt eller inte.

Hon sa att Hon vill finnas där för mig och jag försökte förklara för Henne att det inte funkar så. Varje gång Hennes ex ringde och berättade saker för Henne, suckade Hon och frågade varför hon ringde till Henne och inte till någon annan. Hon sa det inte till exet, utan till mig efter att dom lagt på.

Stor chans att jag vågar ringa och prata om en massa saker med Henne då, när jag vet hur Hon reagerade mot det andra exet.

Hur bestämmer man en sån sak när man inget heller vill än att få vara i Hennes närhet? Men samtidigt vet att det förgör mig att vara det när det det bara är som kompisar. Utom ibland, för då är det helt plötsligt mys och sånt som gäller.

Hur ska jag kunna fatta det beslutet och riskera att Hon försvinner helt?

Jag älskar människan mer än vad jag trodde var möjligt.

Hon betyder allt för mig.

Det var Henne jag pratade om precis allt med. Sånt jag inte kan prata med andra människor om.

Vem ska jag prata med nu?

Vem orkar bry sig?


Jag känner mig sviken, på mer än ett sätt, av mer än en person.

Jag är nästan helt säker på att jag bara är svartsjuk och läser in saker som inte finns. Men hur ska jag kunna lita på just den människan, när jag vet hur det har varit tidigare, hur jag har varit tidigare?

Den där jobbiga känslan börjar smyga sig på. Den som säger att hon inte är bra, att jag inte kan lita på henne, att hon kommer svika mig big time.

Jag vet att jag antagligen bara är löjligt paranoid.

Men när den där känslan har infunnit sig drar sig tilliten tillbaka och jag vet inte ens om jag vill träffa henne.

Det här röriga svamlet handlar inte om Hon. Det handlar om en annan hon, en kompis-hon.

Och jag kan inte prata med någon om dom känslorna. Hade det inte varit för att det är såhär med Henne just nu hade jag kanske kunnat prata lite med Henne.


Men nej, det går inte nu.

Efter att vi lagt på i söndags så grät jag mer eller mindre hela natten.

På måndagen tänkte jag inte höra av mig till Henne, tänkte vänta och se om Hon skulle göra det.

Det gjorde Hon. Kom ett sms där Hon undrade hur jag mådde.

Jag svarade inte för jag var ute i snön med några kompisar, men på väg hem ringde jag Henne. Hon jobbade och lät jättekonstig på rösten, vi har pratat väldigt mycket innan när Hon har jobbat så jag förstod inte riktigt vad som var fel när Hon sa att Hon jobbade och hade svårt att prata, men att Hon kunde höra av sig en sväng dagen efter. Jag blev väl lite kort i tonen och sa att Hon gör som Hon vill.

Efter vi lagt på fick jag ett sms där det stod "Svårt att prata. Är på lära"

Jag skrev: "Förlåt, jag visste inte"

Hade jag vetat att hon hade lära hade jag aldrig ringt.

Så jag skrev ett till sms lite senare: "Hoppas jag inte stör.. Förlåt om jag lät kort förut när jag ringde"

När Hon så ringde igår var jag väldigt nere redan innan Hon ringde så jag var så där kort i tonen igen. När vi avslutade samtalet efter inte ens två minuter sa Hon att jag fick höra av mig om det var något. Jag bara hummade lite och Hon undrade om jag var kvar. Ja, sa jag. Då sa Hon: "Okej, men vi hörs då." "Mm.. Hejdå", blev mitt trevliga svar.

Bara en kort stund efter att vi lagt på skickade jag ett sms till Henne: "Förlåt för att jag var så kort.. Inte meningen att vara otrevlig.."

Svaret jag fick var: "Det skrev du igår också."

"Jo jag gjorde ju det. Förstår mig inte på mig själv längre.." Skrev jag då.

Tjugo minuter senare skrev jag ett till sms, hade inte fått nåt svar på det förra..

"Jag mår inte bra. Jag vill inte förlora dig. Och då är jag tydligen så smart att jag behandlar dig illa.. Som om det skulle göra att du inte försvinner.."

Det skrev jag kl.17.50 igår (eller i tisdags om ni hellre vill).

Har fortfarande inte hört ett ljud ifrån Henne.

Jag knåpade ihop ytterligare ett sms till henne inatt:

"Förlåt. Jag är verkligen jätteledsen över att det blivit såhär. Jag älskar dig mer än du anar och du betyder allt för mig. Men det kanske är dags att bryta nu?"

Jag skickade det aldrig, sparade det som ett utkast. Och nu känns det som att det inte behöver skickas heller, för Hon vill nog inte ha med mig att göra längre.

Jag hade velat träffa Henne en sista gång och bara få säga hejdå liksom.

Det kanske ändå vore det bästa, att bryta iaf för ett tag framöver?

Jag är helt förstörd, gråter nästan varje dag samtidigt som jag måste låtsas inför familjen och vänner att det är bra med mig för att slippa en massa oroliga blickar och tjat.

Och jag får verkligen använda all den självbehärskning jag äger för att inte skicka sms eller ringa till Henne.


Hur ska jag orka det här?

Av Hon som tittade in - 23 november 2008 01:19

Där gick jag ensam hem från krogen.

Tårar skymde min sikt och det jag önskade mest av allt var att en bil skulle köra på mig.


Vad händer egentligen?

Av Hon som tittade in - 7 november 2008 18:13

Idag har jag sett svarta prickar när jag har varit uppe och rört mig. Dom försvann när jag drack en mer.

Ibland funderar jag på om jag inte äter för att det är det enda jag kan kontrollera för tillfället.

Man skulle nog kunna kalla mig en person med kontrollbehov, och när allt runt omkring är kaos måste jag iaf ha kontroll över något - och det blir mitt ätande?

Nej, jag vet inte.


Jag har inte talat om för min familj att det är slut med Henne. Jag vet att om dom visste att jag mår dåligt skulle det bara bli en massa tjat. Jag vet också att det bara är för att dom bryr sig. Men jag orkar inte.

När vi var på McDonalds igår frågade min pappa varför inte jag skulle äta, om jag mådde dåligt.

Jag höll god min och sa att jag mår bra, att jag bara inte var hungrig.


Jag kanske inte mår så dåligt ändå, eftersom dom inte märker något?

Det går väldigt mycket i perioder iofs. Jag har nog inte riktigt förstått, eller velat förstå, att det är slut. Det är antagligen därför jag inte berättat något för familjen.

Jag förnekar det.

Varje gång någon frågar efter Henne säger jag att Hon jobbar, och dom tror mig.

Känner mig som jordens svin som ljuger. Visst, Hon har jobbat dom gångerna folk frågat, men ändå.

Det är väl inte rätt mot Henne att låtsas att det fortfarande är vi, när det inte är så.

Varför ska sånt här vara så svårt?


Jag vill inget hellre än att bara få vara nära Henne.

Att få prata med Henne så som vi brukade.

Jag pratade med Henne om allt. Nu har jag ingen att prata med.

Jag har fått tag i en egen lägenhet och inte ens det är kul.

Jag vill inte flytta dit, men jag vill inte bo kvar här heller.

Jag vill inte vara någonstans.

Jag vill inte det här.


Jag, jag, jag.. Ett jävla tjat om jag.

Av Hon som tittade in - 6 november 2008 18:38

Det här går inte så bra.

Jag saknar Henne så mycket. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Det gör ont. Så himlans ont.


Det känns så konstigt att inte få prata med Henne.

Vi brukade prata minst en gång om dagen och höras via sms flera gånger.

Den enda kontakten vi har haft sen i måndags har varit via sms där vi frågar varandra hur vi mår och konstaterar att ingen mår bra. Och så ringde Hon ett par gånger på tisdags kvällen och sa att jag inte skulle vara ledsen, för Hon försvinner inte ur mitt liv, att Hon älskar mig och bryr sig väldigt mycket om mig.

Jag tror inte Hon förstår att varje gång Hon säger att Hon älskar mig så får det mig att hoppas på att Hon ska ändra sig.


Men jag tror jag vet att även om Hon skulle ändra sig och vilja att vi ska vara tillsammans igen, så skulle Hon inte säga det.. För Hon vill inte att jag ska tro att Hon tror att Hon kan få tillbaka mig när Hon vill.


Hon stannade länge efter att vi hade gjort slut i måndags. Vi skulle sova en stund innan Hon skulle åka.

Hon höll om mig och sa att Hon älskar mig och bryr sig om mig väldigt mycket, att jag är det bästa som har hänt Henne..

Jag förstår inte varför det måste vara såhär isf? Om båda mår dåligt och vi älskar varandra?


Jag har knappt kunnat äta alls sen helgen. Senaste jag åt som jag fick behålla var lite tacos klockan tolv i söndags.

I måndags åt jag lite kyckling och makaroner, fick inte behålla mycket av det.

I tisdags åt jag lite, lite kyckling. Fick inte behålla så mycket av det heller.

Igår smakade jag en tugga av mammas köttfärspaj och en halv körsbärstomat, sen mådde jag så illa att det inte blev något mer ätbart.

Idag har jag ätit ett par teskedar mos. Har ingen matlust alls..

Jag har iaf fått i mig jordgubbs-mer som jag fått behålla. Så jag är inte sådär dödstrött och slut i kroppen som jag skulle ha varit annars.


Jag vill inte ha det såhär.

Av Hon som tittade in - 4 november 2008 15:31

Igår hade Hon och jag varit tillsammans i sex månader.

Hon kom hit. Vi pratade lite. Grät en hel massa. Och gjorde slut.


Det gör så ont.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Gästbok

Omröstning

Har du läst min blogg mer än en gång?
 Ja
 Nej

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS


Skapa flashcards