Alla inlägg under december 2008

Av Hon som tittade in - 27 december 2008 23:40

Skickade sms till Henne ikväll igen. Frågade om Hon skulle svara om jag ringde.

Hon skrev att vi kan prata imorgon.


Vid nio-tiden kom Hon in på msn. Jag var övertygad om att Hon inte skulle svara när jag skrev, men det gjorde Hon.

Den där torsdagen när Hon var ute med kompisen sa Hon att det var enda kvällen Hon var ledig under hela jul och nyår. Ändå sprang jag på Henne på krogen för en vecka sen och så skulle Hon på krogen ikväll med.

Klart Hon får göra som Hon vill, men lite ärlighet vore ju inte helt fel.

Hennes sätt när vi skrev på msn var ganska otrevligt. Jag förstår inte på vilket sätt jag förtjänar det.

Frågade om jag hade gjort något fel, om Hon var arg på mig.

Hon svarade att Hon inte är arg, men att det är så mycket frågor hela tiden.


Förstår inte vad Hon menar. Jag frågade lite allmänt vad Hon gjorde, om Hon var ledig och vad Hon skulle göra. Och sen om Hon var arg.

Är det så otroligt mycket frågor?

Det är sånt jag brukar fråga folk jag pratar med på msn. Eller om jag pratar med någon i telefon, för all del.

Det är väl inte att ställa en massa frågor?

Vi pratar ju inte särskilt mycket längre så Hon kan inte ha syftat på något annat.

Förstår inte vad jag gör för fel?

Det är ju mycket bättre Hon berättar det istället för att bli otrevlig.

Det fattar jag inget mer för, och då kan jag ju inte ändra på mig så Hon slipper tycka jag är jobbig.

Hon har blivit helkonstig sista tiden.

Det är inte kul.


Hon gör mig bara ledsen när Hon beter sig såhär.

Jag vill inte vara ledsen mer. Jag vill slippa det här.

Men jag vill inte att Hon ska vara borta ur mitt liv.

Är det enda sättet för att må bra, att radera Henne?


Käre värld..

Av Hon som tittade in - 26 december 2008 23:20

Det känns som att det är dags för ett nytt inlägg nu.

Men risken finns att det blir ett lika inte kort inlägg som det sista.

Får försöka hejda mig lite kanske.

Jag kan inte hejda mig, här kommer därför en hel redogörelse för gårdagens samtal och sms.


Var ute med kompisen igår. Förfestade hos henne och en till kompis var med. Det var trevligt.

Lite senare kom Hon förbi, Hon hade rast då. Hon agerade bartender och stod i köket typ hela tiden Hon var där.

Jag gick och mötte den där killen jag träffade för drygt ett år sen.

Har inte träffat han sen i somras när jag var där och hämtade pappas gitarrböcker. Det var trevligt. Men det kändes lite knas att Hon och han var där samtidigt.

Hon ville inte träffa honom då i somras.

Jag satt i köket och pratade lite med Henne.

Frågade vem Hon var på krogen med i lördags då när jag träffade Henne där, om Hon var där ensam.

Hon sa att Hon var där med sitt ex och hennes kompisar.

Jag blev väldigt förvånad. Hon gick hem ganska tidigt från krogen då, och när Hon kom för att säga hejdå undrade jag varför Hon redan skulle gå.

"Det blev sån olustig stämning".

Och jag undrade om det var för att jag var där.

"Nej, men jag visste inte att mitt ex skulle vara här".

Men det hade Hon inget minne av igår, att Hon hade sagt så.


När Hon gick från kompisen igår sa Hon knappt ens hejdå till mig.

Hon tog sina saker i köket och sa att det var dags att åka och jobba igen, sen gick Hon ut i hallen och sa hejdå till alla andra. När jag kom ut i hallen tittade Hon knappt på mig. Det gjorde ont.

Så en stund efter att Hon gått skickade jag ett sms där jag skrev att det där kändes konstigt.

"Nehe", var svaret jag fick.

När jag frågade om Hon inte tyckte det skrev Hon:

"Det enda som kändes lite konstigt är att han helt plötsigt duger, men det är klart. Du gör ju precis som du känner för, du är singel. Som jag."

Då skrev jag något om att Hon ju var på krogen med sitt ex i lördags men att Hon inte ens kunde säga det då.

"Men det där kommer inte jag ihåg. Lägg av nu. Det gör mig absolut ingenting om du är med honom, tror till och med det är bra för dig."

Jag frågade på vilket sätt det skulle vara bra för mig, men det svarade Hon inte på.


Så när jag gick hem från krogen skrev jag och frågade igen, på vilket sätt det skulle vara bra för mig att träffa honom.

"Alla?" svarade Hon.

Jag skrev att jag inte kunde komma på en enda bra anledning så Hon fick nog vara lite mer exakt.

Svaret jag fick var: "Men haka inte upp dig på saker".

"Men det är väl klart jag undrar varför du tycker det är bra att jag träffar honom.." skrev jag.

"Kanske bra om du träffar någon." -Hon.

"Jaha. Och då skulle jag nog börja träffa någon som gjort mig illa." -Jag.

"Varför är du med honom då?" -Hon.

"Jag är inte med honom. Han kom hit på förfest och det var första gången jag träffade honom sen jag hämtade böckerna. Och jag har pratat med honom 2ggr efter det." -Jag.

"Det gör mig ingenting, du får ju vara med vem du vill." -Hon.

"Det känns bra att det inte gör dig något.. Men jag är inte med någon alls." -Jag.

Sen skrev jag att jag tycker det är väldigt synd att det ska vara såhär.

Hon skrev bara att det inte finns så mycket att göra.

Jag skrev att det finns det inte. Men att jag tycker det är synd ändå och att det är så långt ifrån kul man kan komma..

Hon undrade vad Hon ska göra då. Jag sa att det väl inte finns så mycket att göra.

Hon sa att det löser sig med tiden.

"Jo det märks väl.. Men du får gärna skippa kommentarerna om att det är bra att jag träffar den eller den, det gör bara ont. Och det är väl onödigt?" skrev jag då.

"Du får också mer än gärna skippa kommentarena. Hoppas ni hade roligt ikväll. Godnatt". -Hon.

"Vilka kommentarer är det du vill att jag ska skippa?" -Jag.

"Onödiga frågor". -Hon.

"Men jag förstår inte vad du menar?" -Jag.

"Det var inget. Godnatt" skrev Hon då.


Jag förstår verkligen inte vad Hon menade. Men hela alltihop gjorde väldigt ont. Okej att Hon inte tycker det är kul att träffa mitt ex, men Hon behöver ju inte bli otrevlig mot mig för det?


Skrev till Henne förut och frågade om vi är ovänner, men det behagade Hon inte svara på.

Så.. Ja, det kanske vi är då?


Nu är jag tillbaka där att Hon inte vill lämna mina tankar i fred. Hon snurrar runt så mycket där inne att jag blir alldeles yr..


Det känns förjävligt, men jag gör mitt bästa för att intala mig att allt kommer ordna sig. Att jag klarar mig bättre utan Henne. Att Hon inte betyder så mycket för mig (vilket verkligen inte stämmer, Hon betyder så himlans mycket mer än jag ens vill).

Får väl se om jag lyckas lura mig själv någon dag snart.


Satan.

Av Hon som tittade in - 24 december 2008 02:45

Sitter just nu med tårarna alldeles under ytan.

Dom hotar att bryta fram när som helst.


Är ett tag sen jag skrev nu. (Bortsett från inlägget "Skämmes ta mig fan!)

Det har varit en jobbig vecka med mycket tankar och känslor.


Efter inlägget jag skrev den 17:e, har jag pratat med både kompisen och Henne.

Jag hade fått nog. Blivit sårad mer än jag kände att jag klarade av.

Så jag bröt med kompisen.

Hon har ju redan brytit med mig så det behövde jag inte bry mig om.


Pratade i över 40 minuter med kompisen. Jag försökte förklara hur jag kände och varför jag kände så. Men varken kompisen eller Hon förstod.

Det kändes inte riktigt som att dom ens ville förstå.

Jag sa att jag inte pallar den situationen, att det gör för ont. Att jag och kompisen nog också får bryta tills allt har lugnat sig och känslorna svalnat lite.

Kompisen kunde inte förstå vad det skulle vara bra för.

Jag försökte förklara bättre, men det spelade ingen roll vad jag sa.


Det kanske är lite egoistiskt och barnsligt, men jag tycker att våran vänskap borde betyda lite mer än deras.

Jag och kompisen har känt varandra i över 17 år.

Kompisen och Hon har känt varandra i kanske 4 månader.

Om jag nu betyder så mycket för dom, om dom nu bryr sig så mycket om mig, som dom säger - då borde dom respektera mina känslor iaf lite?

Kanske vänta ett litet tag med att umgås på det viset (dom umgås bara som vänner, men det är jobbigt nog), tills allt har lugnat sig lite, tills känslorna svalnat och allt inte känns så jobbigt längre.

Jag säger inte att dom inte får vara vänner. Absolut inte!

Men hade situationen varit omvänd. Om det var jag som umgicks med någon av Hennes bästa kompisar hade Hon inte tyckt det var kul alls.

Eller om jag bjöd hem kompisens ex så snart efter att det tagit slut, (fast jag visste hur mycket exet betydde för kompisen och hur gärna hon ville ha tillbaka exet och hur jobbigt hon tyckte det var att hon och exet inte skulle umgås eller prata med varandra på ett tag), då hade det tagit hus i helvetet. Det hade verkligen inte varit populärt.

Det hade varit en dödssynd, mer eller mindre. Då hade jag varit en vän fattigare, det är jag övertygad om.

Kompisen sa själv att det inte hade varit okej om jag hade bjudit hem hennes ex på det viset hon har bjudit hem Henne.


Kompisens syn på saken var att det är skillnad, för Hon är en tjej och kompisen är hetero och inte alls intresserad av Henne och Hon är inte intresserad av kompisen.

Jag försökte förklara att jag ju inte var det minsta intresserad av kompisens ex så då borde ju inte det ha gjort något isf.

Kompisen kunde fortfarande inte se på vilket sätt det var samma sak.

För det hade ju varit större chans att jag skulle vara med hennes ex än att hon skulle vara med Henne. Trots att jag inte blir särskilt intresserad av killar överhuvudtaget.


När jag har kommit såhär långt i skrivandet har tårarna sjunkit tillbaka in i djupet och nu känner jag mig mest irriterad.

Det är så fruktansvärt frustrerande att öppna sig och vara så sårbar och bara känna sig idiotförklarad för att man känner som man gör.

Att inte få den minsta förståelsen från människan.

Då känns det mest som att varför ska jag ens försöka förklara?

Varför vill dom ens att jag ska försöka berätta hur jag tänker och känner?

När den enda responsen jag får är:

"Men snälla du.. Sådär är det inte alls. Du har heeeelt fel."

(Självklart med det där nedlåtande tonfallet.)

Det gör det inte direkt lättare att öppna sig och prata.


Två timmar senare ringde kompisen och grät i telefonen och sa att hon inte ville förlora mig.

Jag sa att jag inte ville att det skulle vara såhär jag heller, men att jag måste tänka lite på mig själv just nu. Att jag inte pallar den här situationen, att den knäcker mig. Och att jag måste kunna fokusera på en del annat just nu som blir lidande för att det är som det är.

Jag sa att jag hoppades att det inte skulle behöva vara för alltid, att jag hoppades att vi ska kunna vara vänner längre fram när allt lugnat ner sig.

Kompisen sa att hon skulle ringa dagen efter (i fredags), men det gjorde hon inte.


Hörde inget från kompisen förrän igår då hon skrev på msn och frågade hur det var och sådär.

Vi skrev lite allmänt och sen frågade hon om jag vill med ut på juldagen.

Jag sa att jag skulle fundera på saken.

En del av mig vill med, medans jag samtidigt är rädd för att det ska bli pannkaka av alltihop.

Jag saknar kompisen massor, men jag tycker inte att hon och Hon har betett sig fint. Jag tycker inte det är okej att göra så.


På ett sätt känns det som att ifall jag nu börjar umgås med kompisen igen så säger det att det är okej att köra över mig. Att det inte gör något att göra mig ledsen.

Är det dom signalerna det sänder ut? Att det är okej?

Snälla hjälp mig, jag får ingen reda på tankarna.


Bestämde mig iaf för att följa med kompisen ut.

Träffade henne en sväng idag.

Det kändes bra men samtidigt konstigt. Vi kan inte prata på samma sätt längre.

Jag vill inte berätta något om Henne, om hur jag känner för allting.

Och jag vill verkligen inte att kompisen ska prata om Henne, om vad dom gör och sånt där.

Samtidigt vill jag gärna veta vad dom gör, hur det är med Henne och hur allt går för Henne.

Men egentligen vill jag ju inte få höra det från kompisen, jag vill att Hon ska berätta det för mig.


Jag och kompisen har gått igenom en hel del genom åren. Vi har varit rejält osams och vi har slutat vara kompisar några gånger.

Men det har löst sig och vi har blivit vänner igen.

Tilliten har inte funnits där på samma sätt efter alla turer.

Jag kan lita helt och fullt på kompisen när det gäller att prata med henne och veta att det stannar hos henne.

Men jag känner inte att jag kan lita till hundra procent på att hon alltid kommer finnas där för mig.

Och nu känns det som att den vänskapen vi hade byggt upp dom senaste tre åren har blivit helt raserad.


Jag har otroligt svårt att lita på folk.

Såna här saker gör inte att det blir lättare.

Jag ger folk en chans (ibland flera) och sårar dom mig då är det svårt med den där vänskapen som säger "jag finns där för dig i vått och torrt, du kan alltid lita på mig".

Då drar jag mig undan. Många gånger visar jag inte att det faktiskt är så, att jag är väldigt vaksam. Jag vet att jag är bra på att dölja det.


Jag har funderat en hel massa senaste veckan och kommit fram till att jag nog ändå hade börjat få tillbaka en del av den där tilliten till kompisen, att jag hade börjat lita på henne igen, att jag började tro att hon trots allt skulle finnas där.


Men så rycks mattan bort och man slår huvudet hårt i marken och inser hur dum man är som vågar lita på människan, och man tycker att man får skylla sig själv som sätter sig i den situationen - gång på gång.

Att man borde veta bättre vid det här laget.

Självklart tycker jag om kompisen otroligt mycket, annars hade inte det här sårat mig så mycket.

Men jag är rädd.


Jag vet att jag kanske är överkänslig när det kommer till sånt här.

Men allt handlar ju om tidigare erfarenheter?

Man känner igen olika situationer och varningsklockor börjar ringa, man övertygar sig själv om att det är bättre att ta sina saker och springa så fort man kan innan människan lämnar en igen.


Det känns lättare (inte riktigt lättare, men hittar inte rätt ord) att vara den som stöter bort än att vara den som stöts bort.

Att välja ensamheten istället för att känna att man inte har något val, att ensamheten tvingas på en.


Gudars, så mycket text det blir.

Jag blir ruskigt imponerad om någon ens orkar läsa till slutet.

Det är nog bäst att jag ger mig här, hade nog kunnat fortsätta i evigheter, men det hade varit tortyr för mina stackars läsare.


Om det är någon som har några råd eller åsikter om det här så skulle jag uppskatta det väldigt mycket!


Klockan är redan 03:59, och det är faktiskt julafton nu.

Ska iväg till pappas släktingar och käka julmat och sådär imorgon (idag).

Vi ska åka vid halv elva så jag borde sova för längesen. Klockan ringer vid nio. Kommer bli en lång dag.


God jul till er som tycker att ni förtjänar det.

(Och till er som jag vet förtjänar det men inte tar åt sig.)

Av Hon som tittade in - 22 december 2008 00:38

Dåligt med uppdatering nu.

Men håll till godo.. Det kommer.


Orkar bara inte just nu. Klockan är mitt i natten och alarmet börjar tjuta sex imorgon bitti.

Ska med buss klockan sju för att träna.


Lite duktig känner jag mig med tanke på att sista träningsdagen innan juluppehållet var i fredags. Egentligen behöver jag inte träna förrän femte januari igen. Men oj, vilken träningsvärk jag skulle få då. Lika bra att träna dom dagarna det är öppet under tiden fram tills dess också.


Känner mig ensam ikväll.

Av Hon som tittade in - 17 december 2008 22:02

Igår och idag har det gått lite bättre med tankarna på Henne.

Så fort Hon dykt upp har jag gjort mitt bästa för att mota bort Henne.

Försöker intala mig att det här är det bästa.


Hjärtat gjorde dock en djupdykning ner till fotknölarna förut.

Att det kan göra så ont förstår jag inte.

Det gör ont i hjärtat, i magen, i armarna.

Det gör till och med ont i öronen. Inte inne i öronen utan mer i örsnibbarna liksom. Har aldrig varit med om något liknande.


Hon har sårat mig.

Och när någon gör det blir det aldrig på samma sätt igen.

Hur ska vi kunna vara vänner ens längre fram?

Vi var inte vänner innan vi började träffas så varför ska vi vara det nu?

Vänner respekterar varandras känslor.

Men som det är nu betyder inte mina känslor ett dugg.


Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar!

 (Där minst hälften gick åt till att skratta åt mig.)

(För så höga tankar har jag om mig själv, att jag tror dom pratar om mig.)

Av Hon som tittade in - 16 december 2008 22:11

Det känns så konstigt. Så tomt på något vis.

Men det här kanske var vad som behövdes, hur ont det än gjorde?

Lite trist att det känns som att jag på något sätt förlorade två på samma gång bara.

Trodde jag kände människan, men det gjorde jag uppenbarligen inte. För det här är inte den personen jag lärde känna.

På ett sätt är jag inte jätteförvånad och det är också lite tråkigt.


Det känns iaf bra att veta att det finns några som bryr sig.

Som inte tycker att jag bara är löjlig utan förstår varför jag känner såhär.


Och tack hörrni för era kommentarer, dom värmer!


Jag har hittat ett par nya bekantskaper. Dom verkar vara himlans bra människor och jag trivs riktigt bra i deras sällskap.

Så jag ska försöka lägga all min energi på träningen och på att umgås med människor som hjälper mig upp istället för såna som drar ner mig.

Låter det som en bra plan?


Ah, the night is callin'

And it whispers to me softly, "Come and play"

But I, I am fallin'

And if I let myself go I'm the only one to blame

Av Hon som tittade in - 15 december 2008 23:47

Fick sån där rolig information idag igen.

Även denna gång bakvägen, eller vad man ska kalla det.

Ska det vara så svårt att bara säga som det är till mig?

Är det svårt att förstå att situationen sårar mig?


Folk.. Jag blir så trött.


Oh it tears me up

I try to hold on, but it hurts too much

Av Hon som tittade in - 14 december 2008 23:43

En halvtimme efter det senaste inlägget fick jag svar från Henne där Hon skrev att Hon var med en kompis så Hon kunde tyvärr inte prata.

Det skickades ett par sms fram och tillbaka innan vi kom fram till att jag kunde ringa på fredagen efter klockan 19, för då skulle Hon jobba.


Jag ringde Henne kvart över ett natten till lördag. Jag var otroligt trött så stora delar av samtalet är suddigt.

Men det framgick iaf att Hon var besviken på mig över att jag är svartsjuk på min kompis, att jag bara är jättelöjlig.

Jag sa att jag vet att det är löjligt, men att jag faktiskt inte kan hjälpa hur jag känner.

Hon tycker fortfarande det är bäst om vi inte hörs på ett tag. Jag ville ha ett datum på när ett tag har gått, så innan jul ska vi inte höras mer.

Hon förklarade att Hon tycker det är jobbigt att veta att Hon ger mig falska förhoppningar när vi ses och så där.

Jag sa, ännu en gång, att jag kommer hoppas på att det blir Hon och jag igen ända tills jag får ett "nej" rakt ut. Att Hon inte bara kan säga att Hon inte kan eller vill ha ett förhållande just nu, men att man aldrig ska säga aldrig.

Hon sa att jag måste gå vidare.

Då frågade jag vad det innebär. Om det betyder att det aldrig mer kommer bli vi. Och Hon sa att det betyder det. Men när jag lite senare frågade om Hon har kommit över mig ville Hon inte svara, Hon tyckte inte att jag skulle ställa såna frågor för Hon ville inte prata om det.


Då börjar ju jag fundera på vad det betyder?

Om Hon har kommit över mig är det väl inte så svårt att säga det?


Jag frågade om Hon tyckte det var svårt att säga att det inte kommer bli vi igen.

Hon svarade något om att det inte är lätt att säga det till någon man bryr sig jättemycket om men som man inte passar ihop med när det kommer till personligheten.

Jag fattade ingenting, för det har Hon aldrig ens nämnt att Hon tyckt innan.

Och jag förstår fortfarande inte på vilket sätt vi inte passar ihop.

Hon sa även att Hon inte är redo för något förhållande, och det kan jag däremot förstå. Hon har nog en del att ta itu med innan Hon börjar fundera på att inleda ett förhållande med någon.

Hon sa även att jag måste lära mig stå på egna ben, att jag inte kan vara så beroende av Henne.

Att när jag har lärt mig klara mig utan Henne så kommer Hon finnas där igen.

Att Hon hoppas att vi någon gång i framtiden kommer att kunna umgås som vänner.

Att Hon bryr sig jättemycket om mig.

Hon vill att vi ska kunna prata och Hon vill veta hur jag mår. Men Hon tycker inte det är kul att höra att inget är bra någon gång.

Jag sa att jag inte kan säga att det är bra när Hon frågar bara för att det är vad Hon vill höra.

Men att allt faktiskt inte är pest och pina. Att det faktiskt finns bra saker. Att när det händer något roligt så vill jag inget hellre än att berätta det för Henne, men det är inte möjligt nu.


Hur trött jag än var kunde jag ändå inte somna förrän flera timmar senare efter att vi lagt på.

Kände mig jättekonstig, inte okej någonstans.

Så jobbigt när det blir såhär.


Innan jag ringde var jag helt säker på att det skulle bli sista gången vi pratade. Att det fick vara nog nu.

Men så fort jag hör Hennes röst och Hon börjar prata så spelar det ingen roll om jag inte riktigt vet om jag kan lita på det Hon säger, Hon får det att låta sant. Och då veknar jag på en gång.

Då skulle Hon kunna säga till mig att hoppa från en bro och jag skulle inte protestera. (Kanske inte riktigt så, men ni förstår nog hur jag menar.)


Jag köpte ett kort under veckan som jag hade tänkt skicka till Henne. Hade tänkt skriva ner lite tankar och sådär.

Nu är jag inte det minsta sugen på att skicka det längre.

Ett steg i rätt riktning kanske?

Men så går det en liten stund och så sitter jag där och funderar över hur jag ska formulera mig och hur många frimärken som behövs.


Jag skulle kunna sucka mig slut på den här situationen.

Skapa flashcards