Jag har blivit utmanad av Olof (denforsta.blogg.se).

Regler: · Bloggaren skriver 8 fakta/(o)vanor om sig själv. · Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor. · I slutet av inlägget skriver du 8 personer.

Mina fakta/(o)vanor:

1. Jag kan vara otroligt pedantisk.

2. Jag undviker, så långt det är möjligt, att ta i dörrhandtag, soptunnor, disktrasor och annat jag tycker är äckligt.

3. Ibland blir jag otroligt sugen på blodpudding och leverpastej, men kan inte äta det för att jag vet vad det innehåller. Det riktigt vänder sig i magen på mig. (Jag är fjantig, jag vet.)

4. Min nya favoritdag är måndagar!

5. Jag tror på spöken och ufo:n.

6. Jag har en variant på tvångstankar, måste trampa med vänster fot på sista trappsteget påväg nerför trappor. Om jag ser att det kommer bli höger fot måste jag endera hoppa över ett trappsteg eller stanna och låtsas göra något så att det blir vänster fot som går på sista steget. (Har jag väldigt bråttom kvittar det oftast vilken fot det blir. Men på ställen jag går ofta brukar jag memorera om det är jämnt eller ojämnt antal trappsteg så jag vet vilken fot jag ska börja med.)

7. I mitt hem tycker jag om att ha saker och ting på ett speciellt sätt, då tycker jag att det är jobbigt om folk flyttar runt mina saker.

8. Jag tycker inte om att låta andra diska åt mig, det är bara några få utvalda personer som får göra det.

Jag utmanar: Dom som vill får göra den här listan, har inga särskilda att utmana. Om du antar utmaningen får du gärna lämna en kommentar så jag kan kolla :)

Jag gör mest ingenting annat än bittrar (inget riktigt ord kanske, men jag hittar inget mer passande) över att mitt internet inte funkar som det ska, och ändå kan jag inte få tummen ur och ringa Telia.
Att det ska vara så svårt?

Det är nästan som att allt jag har att säga (skriva om) bara försvunnit.
Iofs så skrev jag ju nästan (eller mer än nästan) bara om Henne.
Och om man då tar bort Henne, vad finns då kvar?
Uppenbarligen inte mkt alls.
Men det kanske är bättre att inte skriva alls, än att bara älta Henne?

Äh, det där tror jag inte ens på själv egentligen.
Jag vet med mig att om Hon dyker upp lika jobbigt mycket i mina tankar som Hon gjort innan så kommer det  garanterat att hamna här.
Men till dess, mina vänner, njut av tystnaden.

Jag sliter djur med min lägenhet för att få den klar så jag kan flytta in.
Och jag tränar mer eller mindre livet ur mig på dagarna. Är nästan lite besviken över att jag typ inte får träningsvärk längre. Då känns det inte som att träningen tar.
Men det vet jag att den gör, för det ger ju resultat.
Konditionen blir bättre, jag blir starkare och mer uthållig.
Fast smärtan minskar inget, den ökar snarare. Tar värktabletter allt som oftast nu. Det är mindre kul.
Starka grejer som inte är bra för kroppen i längden, men utan dom skulle jag nog inte palla träningen längre.

Jaa jag saknar Henne massor fortfarande.
Och i mina ögon är Hon den finaste som finns.

Kommer jag någonsin kunna känna på samma sätt för någon annan?

Nu är det nästan en vecka sen jag skrev sist.

Har inte lyckats sluta känna än. 

Tänker lika mycket på Henne fortfarande.

Jag vill verkligen inte vara utan människan.

För tillfället känner jag mest bara för att träna ihjäl mig.

Det känns bra att träna.

Känns bra att ta i så att man svettas som en gris och är helt slut efteråt.

(Men det är mindre trevligt att vara nära att spy och svimma för att man tagit i liiiite för hårt. Resorb, vätskeersättning, är bra att ha.)

Dom dagarna jag inte tränar känner jag mig dålig. Lat.

Jag ska klara det här och jag ska bli stark!

Jag har hittat muskler på min kropp (blir lika förvånad varje gång) som jag inte trodde jag hade. Det är det som är så kul med att börja träna när man varit sjukt otränad innan, det ger snabba resultat.

Imorgon ska jag svettas.

Jag vill flytta. Nu. Nuuuuu!

Det är lite sådär lagomt irriterande att inte orka greja så mycket när jag nu äntligen fått en egen lägenhet.

Det ska rivas tapeter, spacklas, slipas och målas innan jag ens kan fundera på att flytta.

Är nästan klara med tapetrivningen i rummet nu iaf. Bara hallen kvar.

Tror min far har tänkt börja spackla imorgon.

Har slitit som djur vid tre tillfällen nu och jag är totalt färdig i kroppen.

Jag förstår inte hur vi någonsin ska bli klara.

Pappa orkar inte särskilt mycket mer än mig.

Och idag började träningen för mig också. Kommer träna fem dagar i veckan fram till sjätte februari (kanske redan har sagt det?) och bara det är jobbigt nog.

Men va fan, släng på lite renovering på det också vettja!

Med alla aktiviteter jag har för mig skulle man kanske kunna tro att Hon håller sig i bakgrunden i mitt huvud. Men icke!

Hon sitter där inne och kräver uppmärksamhet hela tiden.

"Hallå, men kolla här.." Och så går Hon mannekäng i min kjol. (Hon är ingen kjol-typ, så jag kan lova att det var en ruskigt rolig syn.)

"Vet du.. Jag klär riktigt bra i din korsett. Titta bara!" Och så mannekängar Hon lite till. (Det var inte det minsta sexigt, så det är inga snuskiga tankar..)

"Kommer du ihåg vår första kyss?" Säger Hon i nästa stund. Och så flyger tankarna tillbaka till den där natten i slutet av april.

Och så fortsätter det.

Jag önskar faktiskt jag bara kunde sluta känna.

Iaf för ett tag framöver.

Det gör ont att sakna en människa så mycket.

The past will fade. 

Kommer se helt förfärlig ut imorgon.

Har runnit så många tårar den här dagen att jag ser suddigt.

Tröttheten gör väl inte saken bättre, men det vill inte komma någon sömn hur trött jag än är.

Känner mig jobbigt ensam.

Dom här två månaderna har på ett sätt gått väldigt fort. Samtidigt som det känns som att det gått en evighet.

Hur går det ihop?

Jag hade förhoppningar om att det skulle bli bättre som genom ett trollslag när 2008 övergick i 2009. Men ack, så jag bedrog mig.

Känner mig minst lika bedrövad som för några dagar sedan.

Jomen visst, det kommer bli bättre. Men vad hjälper det just nu?

Så många frågor utan svar.

Vad kommer det sig att ögonen blir alldeles svullna när man gråter?

Det skulle jag vilja veta.

Jag är så trött på den här skiten just nu.

Varför ens försöka orka bry sig?

Idag säljer jag gladeligen min kära mamma till högstbjudande.

Någon som är intresserad?

Ingen..?

Nää..?

Jag förstår det.

Därför erbjuder jag härmed att skänka alla mina pengar och ägodelar till den som är vänlig nog att ta henne iaf.

Varsågod! Hon är nu din.

Jag lider med dig, stackars sate, som får dras med henne så länge du/hon lever.

Jag kan råna en bank och ge dig pengarna så du har råd med all terapi du kommer behöva.

Jag tar det straffet med ett leende om du bara befriar mig från henne!

Tackarrrr..

Den där kompisen jobbade som croupier (stavas det så?) igår, så jag åkte dit för att hålla henne sällskap. Kom dit vid åtta och stannade till ett, så det var några timmar.

Det var himlans kul, vi pratade en massa och jag tittade på när folk kom och spelade.

Vid kvart i tolv, eller nåt sånt, var det fullt runt bordet och jag satt mitt i smeten. Kände att någon pickade mig på axeln och jag trodde jag satt i vägen för någon som ville spela. Så jag vände mig om och blev helt förvånad över att se Henne stå där.

Det var den sista människan jag förväntade mig att träffa på under kvällen.

Pratade med Henne i över en timme den 28:e, och det kändes bra när vi la på. Hon erbjöd sig till och med att komma och hjälpa mig lägga golv i den nya lägenheten någon dag när Hon är ledig.

Men sen har jag inte hört något mer från Henne.

Kompisen skulle ha förfest på nyårsafton och frågade för ett tag sen om jag ville komma. Då var det inte säkert att det skulle bli något, så jag hängde inte upp mig på det. Utan det blev bestämt att jag skulle på fest hos en annan kompis.

Men dagen innan nyår pratade jag med kompisen igen. Hon sa att det vore kul om jag och brors tjej kom till henne. Det skulle komma några killar från annan ort och så skulle Hon och Hennes bästa kompis komma.

Jag och brors tjej pratade lite fram och tillbaka och kom fram till att vi hellre ville dit än på den där festen.

Men eftersom Hon skulle dit blev det som så att jag och brors tjej inte fick komma.

Jag skickade sms till Henne och frågade om Hon ville att jag och brors tjej skulle låta bli att komma till kompisen om Hon skulle dit. Men Hon behagade inte ens svara på det. Fick inte något "gott nytt år" från Henne heller, vilket kändes lite. (Iofs skrev inte jag det till Henne heller, men varför skulle jag när Hon inte kunde svara dagen innan?)

Jag tycker det suger rätt stenhårt att jag inte kan få komma till min kompis för att Hon är där.

Jag förstår inte varför vi inte ska kunna vara på samma ställe?

Det kändes en smula besvärande när Hon dök upp där igår, jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig för jag var säker på att Hon egentligen inte ville prata med mig och verkligen inte vara på samma ställe som mig. Att Hon pratade med mig bara för att Hon kände sig tvungen.

Så jag gjorde inga värre försök till att prata med Henne.

På juldagen när jag frågade Henne saker (som hur allt är, vad Hon har för sig annars och sånt där) för att få igång ett samtal gick det inte så bra. När vi pratade i telefon sa Hon att Hon tycker det är jobbigt att jag ställer så mycket frågor hela tiden. Då vet jag inte riktigt vad jag ska prata med Henne om heller? Jag kan ju inte börja berätta saker som jag gör bara sådär, utan att Hon frågat och om jag inte kan fråga Henne saker är det lite svårt att prata.

Stället stängde ett, kompisen skulle sluta halv två och jag skulle åka med bror som skulle sluta runt halv två.

Hon och Hennes kompis skulle gå då vid ett. Jag hann få på mig jackan och allt före dom och sa till kompisen att jag skulle knalla.

Hon frågade om jag också skulle gå och jag sa att jag skulle det.

Hon verkade lite besvärad och sa att vi hörs väl, och ett litet hejdå. Jag sa "mmh" och hejdå, sen sa jag hejdå till Hennes kompis och så gick jag ut.

Det var svinkallt ute och jag hade klänning på mig, klockan var bara ett och jag visste inte vad jag skulle hitta på i en halvtimme.

Jag stod kvar utanför, tänkte att jag skulle säga hejdå ordentligt till Henne för jag kände mig lite dum som gick så hastigt.

Bror ringde och sa att han fick sluta tidigare så han skulle hämta upp mig på ett ställe en bit bort.

Hon och Hennes kompis kom ut, undrade vad jag skulle göra och jag sa att jag skulle bli hämtad.

Dom skulle käka på ett ställe som låg åt samma håll så jag frågade om jag fick gå med dom dit.

Hon kom på att Hon var tvungen ta ut pengar så dom skulle åt andra hållet istället. Jag sa att jag skulle gå.

Hon bad mig vänta lite så jag stod kvar.

Hon och Hennes kompis kom fram till att dom skulle käka på Burger King istället som också låg åt andra hållet. Hon kom emot mig och jag sa hejdå. Hon såg besvärad ut igen och frågade om Hon skulle krama mig, sa att Hon var dålig på sånt här. Jag sa att jag inte visste. Det slutade med att hon bara klämde lite på min arm och sa hejdå.

Det hade nog varit bättre om Hon inte tagit i mig alls, en liten "kläm" kändes jobbigare än om Hon hållit sig på avstånd. Jag hade inte sagt nej till en kram.. Såklart.

Hon gick åt sitt håll och jag gick åt mitt, fick kämpa för att tårarna inte skulle börja rinna påväg mot bilen.

Jag hatar det här.

När jag var hemma skickade jag ett sms till Henne där jag skrev att jag verkligen inte hade tänkt höra av mig till Henne, men att jag ville be om ursäkt för att jag varit konstig. Att jag inte var beredd på att träffa Henne ikväll.

Hon skrev att det var lugnt.

Jag skrev att det var ju tur. Och att Hon inte hade vetat att jag skulle vara där va?

Det visste Hon inte.

Då skrev jag: "Du hade inte gått dit om du hade vetat?"

"Lägg av", var svaret jag fick.

Jag skrev att jag inte menade något illa.

Fick inget svar.

Efter en liten stund skrev jag ett till sms:

"Jag vill inte att du ska bli arg på mig nu. Jag tycker bara att det känns rätt mkt skit.. Jag trodde det var rätt okej när vi pratade sist? Men du kunde inte ens svara på mitt sms om du tyckte jag skulle låta bli att komma till kompisen på nyår om du skulle dit. Jag förstår inte riktigt varför. Och det kändes inte kul att inte få komma till henne för att du skulle dit heller. Jag förstår väl varför hon inte ville det, men det gör inte saken roligare. Förstår du vad jag menar? Eller är det helt obegripligt?"

Fick inget svar på det heller. Och Hon svarade inte när jag ringde en kvart senare heller.

Tog evigheter för mig att somna.

Fick sms av Henne förut:

"Klart vi inte är ovänner."

Jag skrev:

"Jag vet att du tycker jag är jobbig.. Men jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag tycker det är synd att vi inte ska kunna vara på samma ställe längre."

Hon:

"Men jag har väl aldrig sagt att vi inte kan vara på samma ställe? När jag träffar dig hälsar du knappt och pratar ytterst lite med mig."

Jag:

"Det är lite så det känns. Det är den uppfattningen jag fått från kompisen iaf, att du inte vill vara där jag är. Det är därför jag inte pratar med dig, för att jag inte tror du vill det, att du pratar med mig bara för att du känner att du måste liksom. Du vet att jag vill prata med dig.."

Inte hört något mer från Henne.

Jag har fått den uppfattningen från Henne också, att Hon inte vill vara där jag är. Hon säger ju att Hon inte vill att vi ska ses och inte prata.

Om jag då träffar Henne ute springer jag ju inte fram till Henne och börjar prata med Henne. Då håller jag mig ju undan istället, eftersom jag tror det är det Hon vill.

Jag vill inte vara till besvär.

Och om Hon då kommer fram till mig och börjar prata känns det som att Hon gör det för att Hon känner sig tvungen, inte för att Hon vill. Och då blir det jobbigt.

Varför kan det inte finnas skrivna regler i hur man ska bete sig, vad man får säga och inte, så att man kan lära sig dom och slippa göra fel?

Gaah..

Det här med att blogga här har inte varit särskilt lockande sista dagarna.

Så även om jag hade kunnat hade det nog inte blivit av iaf.

Mitt älskade (ana ironin) mobila bredband strejkar ganska friskt.

Det fungerar bara när det vill och alla sidor fungerar inte.

Jag blir så lycklig.

På nyårsafton insåg jag att jag åkt dit ganska rejält. Mer än jag själv trodde.

(Ja, nu pratas det om den där kärleken igen.)

När jag varit singel tidigare (vilket jag har varit mest hela tiden) och det har varit någon jag funnit attraktiv som flörtat med mig har jag spelat med.

Jag faller inte särskilt lätt för killar (det är nästan så jag funderat på om jag bara ser på killar som tidsfördriv, som ett måste om man vill ha barn i framtiden - men inget mer). Men jag har inte brytt mig särskilt mycket om känslor. Jag vet att killarna som flörtat med mig bara varit ute efter en sak. Fine. Då vet jag ju vad jag ger mig in på.

Poängen med det här svamlet var iaf att det var en kille (ja, han såg bra ut) som flörtade ganska friskt med mig typ hela kvällen och det var väl trevligt att få lite uppmärksamhet (jo, jag kanske har ett litet bekräftelsebehov). Vi hade kul, dansade, pratade och skrattade.

När kvällen började lida mot sitt slut och vi var själva i rummet där dansandet ägt rum började det kännas lite jobbigt.

Jag misstänkte att han snart skulle försöka lägga in en stöt (eller vad man ska kalla det) så jag stod och tittade åt alla håll utom på honom. Han vred mitt ansikte mot sitt och tittade på mig, jag tittade tillbaka, och han började luta sig mot mig för att kyssa mig. Ju närmre han lutade sig desto längre lutade jag mig bakåt för att komma undan. Han märkte det och sa "gott nytt år" och gav mig en vanlig puss.

Lite senare satt vi i soffan i det där rummet och pratade lite, hans kompis kom in och sa att dom skulle åka. Han sa att han skulle med, "om du inte vill att jag ska stanna?" frågade han.

Jag sa att han fick göra precis som han ville, men att jag inte tänkte ha sex med honom. Han blev lite förvånad.

Han undrade om jag hade pojk- eller flickvän, det sa jag att jag inte hade.

Då frågade han om jag var bisexuell eller helt off.

Jag förklarade att jag nog är bi, med stark dragning åt tjejer.

Men att jag har ett ex som jag fortfarande är kär i, att det bara är Hon i mina tankar och att jag inte kan vara med någon annan.

Han erbjöd sig vara min rebound (eller vad det nu heter och stavas?), jag tackade för erbjudandet men sa nej tack.

Han menade på att det väl kunde vara trevligt att bara ligga och "gulla lite", återigen ett "nej tack" från min sida. Då gav han upp, men tyckte det vore kul om vi kunde festa ihop någon mer gång. Det tyckte jag med, så vi bytte nummer.

Den här händelsen fick mig iaf att verkligen inse hur illa ställt det är med mina känslor för Henne.

Det har gått två månader sen det tog slut nu. Precis på dagen.

Så "länge" har jag inte suttit och trånat efter någon förut. Då har jag inte brytt mig på det sättet. Jag har kunnat vara med andra utan att tveka, utan att faktiskt bry mig.

Men det går inte nu.

Och javisst, två månader är inte lång tid.

Men för mig är det det. Jag har väl antagligen inte varit kär på riktigt tidigare.

Det är inte kul, det här.