Tidigare ikväll satt jag med ett papper framför mig. Jag skulle svara på några punkter varav den ena var att berätta vad jag tror att andra tycker är typiskt med mig. Jag berättade om frågeställningen för min far för jag hade lite problem med att svara på det och han undrade om det var rent allmänt dom menade och jag sa att jag trodde det.

Det han tycker är typiskt med mig är att jag alltid är ute i sista sekund, och ofta ännu senare, så att folk för det mesta får vänta på mig.

Han sa att det var väl det mest utmärkande med mig, annars var det väl inget särskilt.

Det är ju inte direkt någon smickrande egenskap och det kändes lite sådär när han sa det. Jag hade nog hoppats på att det fanns något typiskt med mig som var iaf lite positivit. Jag har inte riktigt tagit tag i saken och fyllt i det där papperet, det bär mig emot att skriva det han sa. Det gjorde mig en smula ledsen.

Det var såklart inte hans mening att göra mig ledsen.

Men hur kul är det att när någon ber honom att beskriva mig och det första han kommer att tänka på, mitt allra mest utmärkande drag, är att jag alltid är sen?

Bilden jag får i mitt huvud är att vi står bredvid varandra, han på min vänstra sida, och mitt emot oss står någon han ska presentera mig för och han säger:

"Det här är min dotter, hon är alltid sen. Annars är det väl inget särskilt med henne."

Jag har ingen bra kväll och det bidrar nog ganska mycket till att jag tog det han sa så hårt. Det är ju egentligen inget att hänga upp sig på och jag är fullt medveten om att det han säger stämmer, jag är väldigt ofta (nästan alltid) ute i sista sekund och jag vet att det inte är snällt att låta folk vänta.