Härom dagen åkte jag till storstaden för att träffa en tjej jag pratat en hel del med sista tiden. Jag visste att kroppen skulle ta stryk och bråka en del med mig efter allt åkande, men jag tänkte att det skulle vara värt det. Och det kändes helt klart värt ända tills jag stod och väntade på bussen som skulle ta mig sista biten hem.

Det är lustigt hur fort det kan vända och med vilken fart hjärtat, humöret och allt annat kan hamna nere vid fotknölarna.

Jag har ondare än jag haft på länge, och som om inte det vore nog så känner jag mig en smula..jaa..billig? Eller nej, jag vet inte om billig egentligen är rätt ordval, men jag hittar inget mer passande ord för tillfället.

En känsla av att ha blivit lite lurad finns där i bakgrunden också.

Hur som haver så känns det inte speciellt kul.