Idag har jag sett svarta prickar när jag har varit uppe och rört mig. Dom försvann när jag drack en mer.

Ibland funderar jag på om jag inte äter för att det är det enda jag kan kontrollera för tillfället.

Man skulle nog kunna kalla mig en person med kontrollbehov, och när allt runt omkring är kaos måste jag iaf ha kontroll över något - och det blir mitt ätande?

Nej, jag vet inte.

Jag har inte talat om för min familj att det är slut med Henne. Jag vet att om dom visste att jag mår dåligt skulle det bara bli en massa tjat. Jag vet också att det bara är för att dom bryr sig. Men jag orkar inte.

När vi var på McDonalds igår frågade min pappa varför inte jag skulle äta, om jag mådde dåligt.

Jag höll god min och sa att jag mår bra, att jag bara inte var hungrig.

Jag kanske inte mår så dåligt ändå, eftersom dom inte märker något?

Det går väldigt mycket i perioder iofs. Jag har nog inte riktigt förstått, eller velat förstå, att det är slut. Det är antagligen därför jag inte berättat något för familjen.

Jag förnekar det.

Varje gång någon frågar efter Henne säger jag att Hon jobbar, och dom tror mig.

Känner mig som jordens svin som ljuger. Visst, Hon har jobbat dom gångerna folk frågat, men ändå.

Det är väl inte rätt mot Henne att låtsas att det fortfarande är vi, när det inte är så.

Varför ska sånt här vara så svårt?

Jag vill inget hellre än att bara få vara nära Henne.

Att få prata med Henne så som vi brukade.

Jag pratade med Henne om allt. Nu har jag ingen att prata med.

Jag har fått tag i en egen lägenhet och inte ens det är kul.

Jag vill inte flytta dit, men jag vill inte bo kvar här heller.

Jag vill inte vara någonstans.

Jag vill inte det här.

Jag, jag, jag.. Ett jävla tjat om jag.