Är ett tag sen jag skrev nu.

Egentligen har jag inte så mycket att komma med nu heller, men jag har lite tankar jag behöver få ur mig.

Det är ganska vanligt att man ljuger för folk i sin omgivning. (Inte nödvändigtvis stora lögner, utan såna där små vita lögner.)

Det är nog rätt vanligt att man ljuger för sig själv också.

Natten mellan söndag och måndag när jag stod i våran hytt på färjan (jag var på en sån där kryssning) slog insikten till så hårt att jag trodde jag skulle trilla.

Jag har ljugit för mig själv ganska stenhårt.

Jag har intalat mig att jag inte bryr mig, men oj så fel det är. Jag bryr mig mer än vad jag vill erkänna, varken för mig själv eller någon annan. (Nej, för en gångs skull syftar jag inte på Henne.)

Jag vet vart hon står och jag vet att det inte är på riktigt, varken från min sida eller hennes. Men ändå känns det sorgligt.

Allt är liksom förstört. Jag tror aldrig det kommer bli på riktigt igen, och även om det skulle bli det kommer det inte att vara på samma sätt.

Man byts ut alldeles för lättvindigt, och det är klart - är det inte på riktigt finns det ju ingen anledning att hålla fast vid det?

Vänskap, vad är det?