Jag har varit hos Henne sen i måndags. Åkte med Henne till stället Hon bor på när Hon jobbar.

Visst att det inte finns särskilt mycket att göra här (kan kika i affärer, kolla på film, lösa sudoku eller läsa) men det var otroligt skönt att få träffa Henne och komma bort lite från min mor.

Helgen var nog den värsta på mycket länge. Fick inte träffa Henne något alls. Jag blev ledsen och allt blev jätteknas. Ett tag var jag riktigt rädd för att jag skulle ha förstört allt mellan oss. Men det är nästan som vanligt igen nu.

Vill inte förlora Henne, tycker så skrämmande mycket om människan.

Men ibland vet jag inte vad det blir med mig. Jag vet liksom inte vart jag ska göra av mig själv. Jobbigt, och det blir ännu jobbigare när jag vet att Hon tycker det är jobbigt.

Idag har jag roat mig med att åka buss i lite mer än tre timmar för att ta mig till sjukgymnasten och sen tillbaka hit till Hennes krypin.

Innan jag åkte ringde läkaren som hade hand om den där arbetsförmågeutredningen jag var på. Han talade om att dom hade kommit fram till att jag inte har någon vidare arbetsförmåga, att jag kanske kan klara max en till två timmar om dagen på en väl anpassad arbetsplats.

Jag vet ju att det är så, men det är lika nedslående varje gång jag får det bekräftat. Resultatet blev att jag blev väldigt ledsen.

Hon undrade vad det var för fel eftersom jag blev så nere. Jag försökte förklara för Henne att jag inte tyckte det var roligt att få det beskedet.

Hon menade på att det väl var det jag ville, att ha det på papper.

Det har Hon ju rätt i, det måste ju finnas på papper för att jag ska få pengar från försäkringskassan. Men att verkligen få bekräftat att jag är så dålig (skadad) som jag tydligen är, är inte ett dugg kul. Det får mig att känna mig en smula värdelös. Nu menar jag inte värdelös som i att jag inte förtjänar att leva och bla bla bla, utan mer att jag känner mig så dålig. Dålig på så vis att jag inte klarar något.

Det finns gånger jag tvivlar på att jag är så skadad, att jag har så ont. Jag tror att jag bara inbillar mig och att jag på något vis lyckats lura läkare, sjukgymnaster och alla inblandade.

Sen gör jag något som gör att jag får så där ont, eller blir skickad på någon utredning som mer eller mindre tar knäcken på mig, och då börjar jag fundera på vad det är jag inbillar mig. Om jag inbillar mig att jag har ont, så att jag därför får ont, eller om jag inbillar mig att jag inte har ont för att jag inte vill ha det.

Allt är så snurrigt. Hur som helst är det här inte något jag vill iaf.

Jag skulle ge vad som helst för att slippa ha ont, så att jag kunde göra vad jag ville när jag ville, så att jag kunde ha ett normalt arbete med normala arbetstider, så att jag slapp tänka mig för så fort jag gör något, så att jag slapp välja om jag vill gå på bio den här veckan eller på den där festen för att jag inte orkar båda delarna.

Ursäkta mitt tycka-synd-om-mig-själv-svammel, men ibland blir jag bara så ruskigt trött på det.

Och för att göra allting en smula roligare ligger min mormor på sjukhus, det senaste jag hörde så visste dom inte om det var någon infektion eller hjärtflimmer eller en hjärtinfarkt. Hon är i vilket fall som helst inte särskilt pigg. Det kanske blir det sista nu. Stackars människan orkar väl inte hur mycket som helst.

Min mor beter sig som ett otroligt besvärligt litet barn och är ingen man vill ha något att göra med mer än nödvändigt för tillfället. Hon verkar göra allt hon kan för att bli, om möjligt, ännu mer ovän med min ena moster.

Min moster vet att jag också tycker mamma borde växa upp någon gång och min mamma vet att jag står mer på min mosters sida.

Telefonsamtalet med min mor igår var inte särskilt roligt. Jag känner att jag nog gör bäst i att hålla mig därifrån så mycket som möjligt, jag kommer antagligen inte kunna låta bli att säga vad jag tycker och tänker om hennes beteende mot min moster och då åker jag säkert ut med huvudet före.

Visst, hon är min mamma och man kanske borde älska sina föräldrar och stå på deras sida i vått och torrt. (Nej, det där tror jag inte ens på själv.)

En förälder måste älska sina barn, men inte fan måste ett barn älska sina föräldrar tillbaka om dom inte förtjänar det.

Jag skulle inte vilja påstå att jag är en bortskämd skitunge som bara är vrång och tror jag är tuff om jag säger att jag inte älskar min mamma. Det har hänt så otroligt mycket mellan oss ända sen jag var liten som gjort att den där kärleken jag en gång kände för henne har dött. Det bara är så.

Jo, jag tycker om henne. Väldigt mycket ibland, till och med. Sen finns det perioder jag inte tycker om henne det minsta, då jag inte vill se henne eller prata med henne någonsin igen.

Jag har iaf min pappa, som verkligen förtjänar att bli älskad - han skulle göra precis vad som helst för mig och min bror.

Vi har våra stunder vi med, då vi blir osams, men jag vet att jag alltid kan lita på att han finns där för mig. Och det är jag evigt tacksam för!

Saknar min Hon.

 

Olof

28 augusti 2008 22:40

Usch, det låter inte bra det där med din arbetsförmåga. Det är verkligen tråkigt. Jag har själv föräldrar med begränsad arbetsförmåga och jag vet hur tungt det är för dom.

Jag hoppas att förhållandet med din mamma inte försämras. Det är verkligen svårt när det strular släktingar emellan, vilket jag också varit med om.

Jag tycker verkligen det är fantastiskt att du har Henne. Tycker det verkar som om ni är ett jättefint par :)
Hoppas att du mår relativt bra! :)
Kramar

http://denforsta.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är läskigt att släppa in nya människor i sitt liv. Det tycker då jag iallafall. Jag är nog lite rädd för vad dom har för avsikter, vad dom är ute efter liksom. Det där med tur när det kommer till nya vänner/nya vad-man-nu-ska-kalla-dom, det har j...

Jag hade något jag ville få sagt, men det var säkert inget viktigt. ...

I know you've been burned But every fire is a lesson learned   Med det i tanken kanske jag borde försöka.... Försöka vad? Förstå? Förstå vad?   Allt känns som en enda röra och i den röran sitter jag fast.   I'll give it a try. (Som dom ...

Tidigare ikväll satt jag med ett papper framför mig. Jag skulle svara på några punkter varav den ena var att berätta vad jag tror att andra tycker är typiskt med mig. Jag berättade om frågeställningen för min far för jag hade lite problem med att sva...

Jag sitter här i min soffa en helt vanlig fredagskväll och hade något jag ville dela med mig av, men så fort jag loggat in och klickat på "skapa inlägg" var allt som bortblåst. Jag tror det hade att göra med att saker känns annorlunda. Att jag t...