Jag har varit hos Henne sen i måndags. Åkte med Henne till stället Hon bor på när Hon jobbar.

Visst att det inte finns särskilt mycket att göra här (kan kika i affärer, kolla på film, lösa sudoku eller läsa) men det var otroligt skönt att få träffa Henne och komma bort lite från min mor.

Helgen var nog den värsta på mycket länge. Fick inte träffa Henne något alls. Jag blev ledsen och allt blev jätteknas. Ett tag var jag riktigt rädd för att jag skulle ha förstört allt mellan oss. Men det är nästan som vanligt igen nu.

Vill inte förlora Henne, tycker så skrämmande mycket om människan.

Men ibland vet jag inte vad det blir med mig. Jag vet liksom inte vart jag ska göra av mig själv. Jobbigt, och det blir ännu jobbigare när jag vet att Hon tycker det är jobbigt.

Idag har jag roat mig med att åka buss i lite mer än tre timmar för att ta mig till sjukgymnasten och sen tillbaka hit till Hennes krypin.

Innan jag åkte ringde läkaren som hade hand om den där arbetsförmågeutredningen jag var på. Han talade om att dom hade kommit fram till att jag inte har någon vidare arbetsförmåga, att jag kanske kan klara max en till två timmar om dagen på en väl anpassad arbetsplats.

Jag vet ju att det är så, men det är lika nedslående varje gång jag får det bekräftat. Resultatet blev att jag blev väldigt ledsen.

Hon undrade vad det var för fel eftersom jag blev så nere. Jag försökte förklara för Henne att jag inte tyckte det var roligt att få det beskedet.

Hon menade på att det väl var det jag ville, att ha det på papper.

Det har Hon ju rätt i, det måste ju finnas på papper för att jag ska få pengar från försäkringskassan. Men att verkligen få bekräftat att jag är så dålig (skadad) som jag tydligen är, är inte ett dugg kul. Det får mig att känna mig en smula värdelös. Nu menar jag inte värdelös som i att jag inte förtjänar att leva och bla bla bla, utan mer att jag känner mig så dålig. Dålig på så vis att jag inte klarar något.

Det finns gånger jag tvivlar på att jag är så skadad, att jag har så ont. Jag tror att jag bara inbillar mig och att jag på något vis lyckats lura läkare, sjukgymnaster och alla inblandade.

Sen gör jag något som gör att jag får så där ont, eller blir skickad på någon utredning som mer eller mindre tar knäcken på mig, och då börjar jag fundera på vad det är jag inbillar mig. Om jag inbillar mig att jag har ont, så att jag därför får ont, eller om jag inbillar mig att jag inte har ont för att jag inte vill ha det.

Allt är så snurrigt. Hur som helst är det här inte något jag vill iaf.

Jag skulle ge vad som helst för att slippa ha ont, så att jag kunde göra vad jag ville när jag ville, så att jag kunde ha ett normalt arbete med normala arbetstider, så att jag slapp tänka mig för så fort jag gör något, så att jag slapp välja om jag vill gå på bio den här veckan eller på den där festen för att jag inte orkar båda delarna.

Ursäkta mitt tycka-synd-om-mig-själv-svammel, men ibland blir jag bara så ruskigt trött på det.

Och för att göra allting en smula roligare ligger min mormor på sjukhus, det senaste jag hörde så visste dom inte om det var någon infektion eller hjärtflimmer eller en hjärtinfarkt. Hon är i vilket fall som helst inte särskilt pigg. Det kanske blir det sista nu. Stackars människan orkar väl inte hur mycket som helst.

Min mor beter sig som ett otroligt besvärligt litet barn och är ingen man vill ha något att göra med mer än nödvändigt för tillfället. Hon verkar göra allt hon kan för att bli, om möjligt, ännu mer ovän med min ena moster.

Min moster vet att jag också tycker mamma borde växa upp någon gång och min mamma vet att jag står mer på min mosters sida.

Telefonsamtalet med min mor igår var inte särskilt roligt. Jag känner att jag nog gör bäst i att hålla mig därifrån så mycket som möjligt, jag kommer antagligen inte kunna låta bli att säga vad jag tycker och tänker om hennes beteende mot min moster och då åker jag säkert ut med huvudet före.

Visst, hon är min mamma och man kanske borde älska sina föräldrar och stå på deras sida i vått och torrt. (Nej, det där tror jag inte ens på själv.)

En förälder måste älska sina barn, men inte fan måste ett barn älska sina föräldrar tillbaka om dom inte förtjänar det.

Jag skulle inte vilja påstå att jag är en bortskämd skitunge som bara är vrång och tror jag är tuff om jag säger att jag inte älskar min mamma. Det har hänt så otroligt mycket mellan oss ända sen jag var liten som gjort att den där kärleken jag en gång kände för henne har dött. Det bara är så.

Jo, jag tycker om henne. Väldigt mycket ibland, till och med. Sen finns det perioder jag inte tycker om henne det minsta, då jag inte vill se henne eller prata med henne någonsin igen.

Jag har iaf min pappa, som verkligen förtjänar att bli älskad - han skulle göra precis vad som helst för mig och min bror.

Vi har våra stunder vi med, då vi blir osams, men jag vet att jag alltid kan lita på att han finns där för mig. Och det är jag evigt tacksam för!

Saknar min Hon.