Igår hade Hon och jag varit tillsammans i sex månader.

Hon kom hit. Vi pratade lite. Grät en hel massa. Och gjorde slut.

Det gör så ont.

Vart tar man vägen när det känns som att man går sönder inuti?

När det känns som att all luft tagit slut?

När det känns som att man inte orkar mer?

Nej.

Jag tänkte slå på stort och komma med ett nytt inlägg. Redan.

Jag saknar mig tokig efter Henne. Har inte träffat Henne sen vi sa 'hejdå' på morgonen i lördags.

Fredagen blev helt fel och vi blev en smula osams. Hon kom till mig efter krogen och sov här, men det kändes inte helt bra när vi somnade. Som tur var kändes det som vanligt när vi vaknade och enda felet nu är att Hon är ungefär 6 timmars bilväg bort.

Hon har det jättejobbigt där borta på utbildningen, folk beter sig illa mot Henne. Jag förstår inte hur vuxna människor kan fungera precis som ungdomar som går i mellan-/högstadiet och gymnasiet. Någon gång måste väl folk växa upp?

(Nu menar jag inte att alla i den åldern är omogna och beter sig illa. Absolut inte! Men jag har träffat på mindre trevliga människor, och just det beteendet är nog vanligare i den åldern än bland vuxna.)

(Fast iofs så har ju jag aldrig haft något jobb så jag har ingen aning om hur folk beter sig på arbetsplatser.)

Det är iaf frustrerande att jag inte kan göra något för att hjälpa Henne.

Försäkringsbolaget krånglar med mig så nu får jag inga pengar därifrån vilket innebär en himlans massa mindre pengar i månaden. Inte så kul.

I lördags var jag och en kompis i Norrköping. Festade och bodde på hotell, det var jättekul!

I måndags åkte jag till en kompis. Blev kvar där till i tisdags. Hennes bäbis har blivit jättestor, tre månader redan. Så söt är han!

Nästan så jag vill ha en egen. Men bara nästan.

Igår var det dags för ett besök hos sjukgymnasten igen. Jag har börjat träna lite lätt. Använde en väldigt bra magträningsgrej som gör att man kan göra sit-ups fast bakvänt. (Ibland är jag väldigt bra på att förklara.) Nu har jag träningsvärk i magen.

Idag har jag sprungit i en massa affärer med ännu en kompis. Shoppade ett par stövlar, rea och allt. Sen blev det även ett linne, sockor och benvärmare. Känner mig som värsta tjejen. (Och inte nog med det.. Just precis nu ligger jag på mage i sängen och skriver, med benen i vädret. Så där som tjejer i amerikanska filmer brukar ligga när dom pratar i telefon. Det enda som fattas är ett tuggummi som jag tuggar med öppen mun och snurrar några varv runt fingret lite då och då.)

Nu ska jag borsta tänderna, peta i mig en Zopiklon, titta på Jordan Rättsläkare och soooova.

En vecka kvar tills jag får träffa Henne nu. Nedräkning som gäller.

Hon är mitt allt.

Gudars vad dålig jag blivit på det här med att uppdatera i bloggen..

Ibland känns det bara som att jag inte har något att komma med.

Vardagen lunkar på i vanlig ordning. Jag gör mest inget särskilt egentligen. Umgås så mycket som möjligt med Henne, träffar kompisar och slappar. Inte så mycket att berätta om.

Dom tankarna som snurrar får jag ingen ordning på så jag kan inte riktigt berätta om dom heller.

Pappas strålningsbehandlingar är avslutade, han var på återbesök hos läkaren i tisdags. Tumören hade gått tillbaka ännu lite mer, men är inte helt borta. Pappa pratade på att den var inkapslad eller något, ungefär som när man skär sig och får ett ärr så är det inte säkert att en tumör försvinner helt. Hur som helst så kommer dom inte göra något mer nu. Han ska på en ny röntgenundersökning om tre månader igen för att se så den inte vuxit till sig. En riktigt bra nyhet är iaf att han inte fått några fler tumörer någon annanstans i kroppen!

Nu har Hon och jag varit tillsammans i drygt fem månader. Det känns jättebra och jag saknar Henne så fort Hon inte är hos mig. Jag trodde inte det var möjligt att känna så här mycket för någon.

På söndag eller måndag åker Hon till Skåne på utbildning för Securitas. Hon kommer vara borta i nästan två veckor, jag kommer sakna ihjäl mig efter Henne!

Hon ligger och sover i min säng nu och jag skulle mer än gärna gjort Henne sällskap, men jag måste springa ner i tvättstugan igen.. Usch!

Snubblar iväg.

Det har hänt en massa sen i fredags.

Förstår inte riktigt hur något kan ändras så snabbt. Men det är väl bara ett bevis på att man aldrig kan veta vart man har en person, att man aldrig ska ta något (eller någon) för givet.

Någon gång kanske jag orkar skriva ner vad som hänt och hur det känns, men inte just nu.

Oj så allvarligt det låter.. Det är det inte. Det är bara en massa känslor.

4 månader med Henne idag då. Tiden rusar förbi.

Hade varit kul att få se Henne iaf en sväng sen, men det blir nog inte så.

Dags för dusch.

Jag har varit hos Henne sen i måndags. Åkte med Henne till stället Hon bor på när Hon jobbar.

Visst att det inte finns särskilt mycket att göra här (kan kika i affärer, kolla på film, lösa sudoku eller läsa) men det var otroligt skönt att få träffa Henne och komma bort lite från min mor.

Helgen var nog den värsta på mycket länge. Fick inte träffa Henne något alls. Jag blev ledsen och allt blev jätteknas. Ett tag var jag riktigt rädd för att jag skulle ha förstört allt mellan oss. Men det är nästan som vanligt igen nu.

Vill inte förlora Henne, tycker så skrämmande mycket om människan.

Men ibland vet jag inte vad det blir med mig. Jag vet liksom inte vart jag ska göra av mig själv. Jobbigt, och det blir ännu jobbigare när jag vet att Hon tycker det är jobbigt.

Idag har jag roat mig med att åka buss i lite mer än tre timmar för att ta mig till sjukgymnasten och sen tillbaka hit till Hennes krypin.

Innan jag åkte ringde läkaren som hade hand om den där arbetsförmågeutredningen jag var på. Han talade om att dom hade kommit fram till att jag inte har någon vidare arbetsförmåga, att jag kanske kan klara max en till två timmar om dagen på en väl anpassad arbetsplats.

Jag vet ju att det är så, men det är lika nedslående varje gång jag får det bekräftat. Resultatet blev att jag blev väldigt ledsen.

Hon undrade vad det var för fel eftersom jag blev så nere. Jag försökte förklara för Henne att jag inte tyckte det var roligt att få det beskedet.

Hon menade på att det väl var det jag ville, att ha det på papper.

Det har Hon ju rätt i, det måste ju finnas på papper för att jag ska få pengar från försäkringskassan. Men att verkligen få bekräftat att jag är så dålig (skadad) som jag tydligen är, är inte ett dugg kul. Det får mig att känna mig en smula värdelös. Nu menar jag inte värdelös som i att jag inte förtjänar att leva och bla bla bla, utan mer att jag känner mig så dålig. Dålig på så vis att jag inte klarar något.

Det finns gånger jag tvivlar på att jag är så skadad, att jag har så ont. Jag tror att jag bara inbillar mig och att jag på något vis lyckats lura läkare, sjukgymnaster och alla inblandade.

Sen gör jag något som gör att jag får så där ont, eller blir skickad på någon utredning som mer eller mindre tar knäcken på mig, och då börjar jag fundera på vad det är jag inbillar mig. Om jag inbillar mig att jag har ont, så att jag därför får ont, eller om jag inbillar mig att jag inte har ont för att jag inte vill ha det.

Allt är så snurrigt. Hur som helst är det här inte något jag vill iaf.

Jag skulle ge vad som helst för att slippa ha ont, så att jag kunde göra vad jag ville när jag ville, så att jag kunde ha ett normalt arbete med normala arbetstider, så att jag slapp tänka mig för så fort jag gör något, så att jag slapp välja om jag vill gå på bio den här veckan eller på den där festen för att jag inte orkar båda delarna.

Ursäkta mitt tycka-synd-om-mig-själv-svammel, men ibland blir jag bara så ruskigt trött på det.

Och för att göra allting en smula roligare ligger min mormor på sjukhus, det senaste jag hörde så visste dom inte om det var någon infektion eller hjärtflimmer eller en hjärtinfarkt. Hon är i vilket fall som helst inte särskilt pigg. Det kanske blir det sista nu. Stackars människan orkar väl inte hur mycket som helst.

Min mor beter sig som ett otroligt besvärligt litet barn och är ingen man vill ha något att göra med mer än nödvändigt för tillfället. Hon verkar göra allt hon kan för att bli, om möjligt, ännu mer ovän med min ena moster.

Min moster vet att jag också tycker mamma borde växa upp någon gång och min mamma vet att jag står mer på min mosters sida.

Telefonsamtalet med min mor igår var inte särskilt roligt. Jag känner att jag nog gör bäst i att hålla mig därifrån så mycket som möjligt, jag kommer antagligen inte kunna låta bli att säga vad jag tycker och tänker om hennes beteende mot min moster och då åker jag säkert ut med huvudet före.

Visst, hon är min mamma och man kanske borde älska sina föräldrar och stå på deras sida i vått och torrt. (Nej, det där tror jag inte ens på själv.)

En förälder måste älska sina barn, men inte fan måste ett barn älska sina föräldrar tillbaka om dom inte förtjänar det.

Jag skulle inte vilja påstå att jag är en bortskämd skitunge som bara är vrång och tror jag är tuff om jag säger att jag inte älskar min mamma. Det har hänt så otroligt mycket mellan oss ända sen jag var liten som gjort att den där kärleken jag en gång kände för henne har dött. Det bara är så.

Jo, jag tycker om henne. Väldigt mycket ibland, till och med. Sen finns det perioder jag inte tycker om henne det minsta, då jag inte vill se henne eller prata med henne någonsin igen.

Jag har iaf min pappa, som verkligen förtjänar att bli älskad - han skulle göra precis vad som helst för mig och min bror.

Vi har våra stunder vi med, då vi blir osams, men jag vet att jag alltid kan lita på att han finns där för mig. Och det är jag evigt tacksam för!

Saknar min Hon.

Nu är klockan slagen, nu är det på tiden att jag går hem.

Jag funderade på att knalla för en och en halv timme sen, men jag tänkte att jag skulle vänta tills Hon hade slutat jobbet och ringt mig.

Normalt så slutar Hon vid 23 och då är Hon i Sverige 23.30 Ikväll blev det övertid till 01, så Hon ringde strax efter 01.30

Jag har suttit här och väntat mer eller mindre hela kvällen på att få prata med Henne. Det var nog lite onödigt, för det var inte mycket till samtal. Hade nog varit bättre om jag hade gått hem och lagt mig när jag tänkte.

Men men, det är lätt att vara efterklok.

Nu går jag iaf.

Det känns som om min mor verkligen vill bli av med mig (nu menar jag inte att hon vill att jag ska dö, bara att jag ska flytta). Jag känner mig inte särskilt önskad där.

Hon letar lägenhet till mig väldigt entusiastiskt, det kommer sms med tips om lägenheter på blocket och titt som tätt ligger det utskrifter på olika lägenheter från blocket på sängen.

Idag var hon riktigt rolig när hon kom hem från jobbet. Hon bad mig ta reda på min tvätt som hängt på tork i vardagsrummet, självklart ska jag ta reda på mina kläder så det var inget mer med det.

Jag satt i min säng och kollade runt lite på internet samtidigt som teven var på.

Hon sa att hon skulle åka och möta min moster som skulle till min mormor. Hon lät irriterad så jag frågade om hon var sur eller något.

Hon stack in huvudet i mitt rum och sa att hon tyckte jag blivit så "förslappad", att jag bara sitter framför datorn eller teven hela tiden.

"Jaha, och det stör dig för..?"

"Du gör ju aldrig något! Du kan väl hitta på något".

Jag frågade vad hon tyckte jag skulle hitta på då, eftersom alla mina kompisar bor i stan och jag har för ont för att åka dit. Hon tittade sig omkring i mitt rum bland alla grejer jag hämtat hem från kompisen jag bodde hos och sa att jag kunde ju ta reda på det.

(Igår hjälpte min bror mig med att köra alla kartonger med grejer jag hade ståendes i mitt rum till förrådet, min mor tyckte dom var störande. Kvar blev fyra kartonger som är hennes, som blockerar min garderob.)

Jag förklarade för henne att jag inte kan göra av mina kläder någonstans eftersom hennes kartonger står i vägen för min garderob.

Hon vände och gick ut ur mitt rum och sa att det kunde hon inte hjälpa mig med (att flytta kartongerna).

Då sa jag att jag inte kunde hjälpa att det var kläder och grejer överallt i mitt rum.

Hennes svar var att hon var tvungen åka.

Jag blev ruskigt irriterad, packade ihop min dator, gjorde mig iordning lite snabbt och knallade hem till Bror. Han var så snäll så han låter mig vara här fast dom inte är hemma ikväll.

Jag skickade ett sms till mor om att jag gick hemifrån.

Ett bra tag senare fick jag svar:

"Ok, då vet jag. Förlåt mig för att jag var vresig förut. Kram"

Det var ju bra att hon sa förlåt, men jag blir så otroligt trött på den människan ibland så jag vet inte vad jag ska göra.

En trist kväll blev ännu ett snäpp sämre.