Jag gör mig inte bra som författare, jag har redan kört fast.

Och jag som hade tänkt att jag skulle vara klar med första kapitlet tills Hon kommer hem så Hon kan läsa och säga vad Hon tycker.. (Antagligen kommer Hon skratta åt mig och säga att det är lika bra jag slutar skriva omedelbart.)

Jag berättade för min mamma att jag ska skriva en bok.

"Ja, du med din fantasi borde väl bli författare", sa hon och skrattade lite rått.

Jag sa att jag kanske borde skriva ner alla mina drömmar.

"Men Gud, nej!" Utropade hon förskräckt då.

Sen sa jag att en kompis tyckte jag skulle bli barnboksförfattare, och att alla barnen skulle bli helt störda då.

Då skrattade min mor en bra stund och höll med.

Ibland är det nästan så att jag börjar fundera på om jag kanske inte är ganska störd, trots allt. Alla andra verkar tycka det iaf.

Men det är väl sånt man får bjuda på, antar jag?

Jag saknar Henne så sjukt mycket.

Hon är så himlans gullig och omtänksam och hela paketet liksom. Vet inte om jag någonsin träffat någon som är så bra som Hon.

Så tänker jag ju iofs varje gång jag träffar någon ny, innan dom har visat sitt rätta jag.

Men med Henne är det verkligen annorlunda, Hon är snäll på riktigt. Hon spelar inte bara. Hon har inte några baktankar.

Jag kan inte sluta tänka på Henne. Och när Hon snurrar runt där inne i mitt huvud känns det alldeles konstigt i magen, så där som att man bara vill skutta runt och aldrig sluta le.

Är det det som kallas förälskelse?

Eller är det bara inbillning?

Tycker jag om Henne bara för att Hon är snäll mot mig och visar mig uppmärksamhet?

Det här är nog inget jag ska analysera sönder, det är kanske bättre att bara ta det som det kommer.

Nu ska jag bege mig mot stan och trängas med människor.

Måste hitta en tröja/kofta som passar till mina nya klänningar.

Jag är så äckligt dålig på kläder så det finns inte. Jag verkligen hatar att köpa kläder. Om det inte gäller strumpor då förstås. Eller stora huvtröjor med dragkedja. Då kan jag inte misslyckas.

Gud bevare mig väl.