Igår började den där utredningen som Försäkringskassan skickat mig på.

Jag träffade en socionom som inte var socionom men något liknande.

Hon förhörde sig om min barndom, uppväxt, skolgång (hur jag trivdes i skolan och så), mina familjeförhållanden, min yrkeserfarenhet, min skada och jaa, allt.

Det har hänt så otroligt mycket i mitt liv så det tog hela 40 minuter att berätta allt hon ville veta. (Okej, jag utelämnade väl en hel massa, men jag är inte bra på att öppna mig bara så där om vissa grejer.)

Idag är det ingen utredning, bara slappa.

Imorgon ska jag träffa läkaren redan kvart över åtta. Det är tid reserverad fram till tio, så jag vet inte riktigt vad han ska göra.

Missar min tid hos sjukgymnasten imorgon också.

På torsdag är det någon person angående arbetsmarknadskompetens jag ska träffa i två timmar.

På fredag ska jag träffa utredningens sjukgymnast. Där kommer jag antagligen få göra bl.a ett cykeltest. Det ser jag inte fram emot.

Nästa onsdag ska jag först träffa en arbetsterapeut i två timmar och direkt efter det ska jag träffa en psykolog i två timmar. Jag gillar inte psykologer. Överhuvudtaget.

Missar tiden hos min sjukgymnast då med, tyvärr.

När den här utredningen är klar ska jag, om inget säger att det är direkt olämpligt, på två veckors praktisk utredning på en arbetsplats. Där kommer jag få pröva att jobba tror jag.

Jag känner att jag är väldigt negativt inställd till hela utredningen. Men det är bara för att jag är rädd för att dom ska komma fram till att det inte är något fel på mig, att jag inte alls har ont, att jag bara inbillar mig, att jag måste ut och jobba heltid nu genast.

Jag vet ju egentligen att jag inte alls inbillar mig, att jag faktiskt har ont och är dålig i kroppen. Men det kommer alltid finnas personer som lyckas få en att tvivla på sig själv.

Sen är jag rädd för att jag ska bli sämre av utredningen. Den förra arbetsförmågeutredningen jag var på för kanske ett och ett halvt år sen gick inte alls bra, den skulle vara i tre veckor men var tvungen att avbrytas efter två veckor. Då gick jag bara halvtid och gjorde inget vidare ansträngande egentligen. Under ett löpande-band-test svimmade jag efter bara tio minuter. På fredagen andra veckan fick min mamma hämta mig och köra mig till akuten för att jag hade så ont att jag knappt kunde röra mig, där fick jag en spruta med ketogan (ett morfinliknande preparat).

Äh, den här utredningen går säkert bättre.

Dags för lite vila igen.

Helgerna går verkligen alldeles för fort.

Jag saknar Henne så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Helgen var bra.

Midsommarafton firades hos vänner till hon jag bor hos. Grillning, jordgubbstårta och lek.

Hon fick sluta tidigare så Hon var i stan strax före 23. Då kom Hon och hämtade mig så åkte vi hem till mig så jag fick packa ihop lite grejer och sen åkte vi hem till Hennes föräldrars hus i skogen. Där var Hennes syster + pojkvän + kompis. Pratade lite med dom. Stupade i säng redan vid ett-tiden.

Det var jättefint hos Henne, huset ligger alldeles vid vattnet, massa skog (jag gillar iofs inte skog, men det är fint att titta på) och inga grannar nära inpå.

På lördagen sov vi ganska länge. Hon bytte däck på bilen, sen åkte vi till industrihotellet där både Hon och jag har förråd och lämnade däcket och hämtade två madrasser till systern. Sen begav vi oss hem till min mamma för att hämta ett brev, pratade lite med bror och brors tjej.

Efter det gled vi vidare till Hennes syster för att dumpa av madrasserna och sen åkte vi hem till mig.

Hon lagade mat åt oss och hon jag bor med och hennes son. Hur gott som helst var det!

Vi drack lite vin och sådär, sen bestämde vi oss för att gå på Harry's.

När vi stod lite bortanför Harry's och pratade såg vi Tjej, hon var påväg åt vårat håll men ångrade sig och vände.

Väl inne på Harry's träffade vi på mingelfotografen, en kille jag gick i samma klass som i grundskolan, hela tiden han stod vid oss stod Tjej bakom och tittade på mig. Jag tittade på henne men sen ignorerade jag henne. Tjej stod kvar och när jag inte visade henne någon uppmärksamhet petade hon mig på armen. Jag tittade på henne och sa "nej", sen vände jag mig om igen. Hon gav inte upp utan drog mig i armen och frågade med ett leende om jag fortfarande inte ville prata med henne.

Det sa jag att jag inte ville.

"Men.." sa Tjej då.

Jag avbröt henne och sa att jag inte ville prata med henne och bad henne gå bort från mig.

Jag fick be henne gå flera gånger innan hon fattade. (Tjej är tydligen inget ljushuvud.)

Blev ganska upprörd av att Tjej ens kan tro att jag skulle vilja ha något att göra med henne. Fick jordens hjärtklappning och blev alldeles skakis.

När jag pratade med Tjej stod Hon ett par meter ifrån mig och pratade med några andra. Hon tittade åt vårat håll under tiden Tjej stod där, men Hon höll sig på avstånd, vilket var himlans starkt gjort av Henne för jag vet vad illa Hon tycker om Tjej.

Tjej spenderade halva kvällen med att blänga på Hon och Mig, Tjej kan inte ha något roligt liv om hon måste titta på oss..

För en gångs skull stannade vi tills det stängde, sen gick vi hem och sov.

Söndagen var slapp, vi låg kvar i sängen jättelänge och pratade.

Sen helt plötsligt höll Hon på att svälta ihjäl så då åkte vi till McDonald's. När vi hade käkat åkte vi tillbaka till mig, blev sittandes i bilen i regnet ett bra tag. Massa mys var det, Hon somnade i mitt knä.

Hon var tvungen åka hem och greja lite och umgås med föräldrarna så Hon lämnade mig.

Det är ruskigt jobbigt varje gång Hon måste åka ifrån mig.

Hon mådde inte bra på kvällen så Hon orkade inte komma tillbaka.

Hon kom före 10 igår morse för att hämta mig. Hon behövde fixa ett par grejer på stan och jag behövde till biblioteket.

Jag mådde inge vidare, var jätteyr, så jag höll på att trilla baklänges i rulltrappan på biblioteket och så snubblade jag flera gånger när vi gick på stan.

När vi var klara åkte vi så Hon fick köpa mat, sen satt vi i bilen utanför mig tills hon jag bor med kom med nyckel så jag tog mig in (jag, mitt nöt, glömde min nyckel hemma). Hon var tvungen att åka vid kvart i tolv för att hämta upp en arbetskamrat och åka tillbaka till jobbet.

I helgen sa Hon att Hon börjar bli riktigt kär i mig.

Hon sa att Hon hade bestämt sig för att inte bli kär innan Hon hade rett ut en del saker med sig själv. Men man kan ju inte styra över sina känslor.

Hon får mig att bli glad och må bra.

När vi pratade på msn igår kväll sa Hon att mitt ex pratade om mig med en av tjejerna dom bor med. Att exet berättade om sånt hon störde sig på hos mig och en massa grejer. Jag förstår inte varför hon ens ska behöva dra upp det med en person jag knappt har träffat, när det snart har gått två år sen vi gjorde slut. Jag tycker det är så himlans tråkigt att hon känner att hon måste prata skit om mig. Jag förstår inte vad jag har gjort henne, hon pratar ju inte ens med mig längre. Varför då inte bara låta det vara och växa upp och sluta prata skit om mig?

Orka.