Jävlar.

Jag vill inte känna såhär.

Något är fel. Men jag vet inte vad.

Det är jobbigt.

Oroar mig en smula för pappa också.

Behandlingen med cellgifter är avslutad nu. På måndag börjar strålbehandlingen. Från början var det tänkt att han skulle få 33-34 behandlingar, men det kanske inte behövs så många. Och det är bra.

Det ska strålas varje vardag tills han är färdigbehandlad.

Jag hoppas innerligt att han inte kommer må dåligt av strålningen.

Jag tycker inte det här är kul alls.

Han kommer att bli frisk den här gången också.

Men det hemska är att jag nästan förväntar mig att han kommer bli sjuk inom dom närmsta två åren igen. Som sist.

Jag är så otroligt rädd för att förlora honom så det blir nästan som så att jag tar avstånd från honom. Som att jag förbereder mig på att han kommer försvinna.

Jag får dåligt samvete över att jag gör så, men jag kan inte hjälpa det.

Tycker det är jobbigt att träffa honom, han ser inte ut som min pappa längre.

Fy fan va hemsk jag är!

Jag borde verkligen skämmas över att jag tänker och gör såhär.

Jag borde vara ett bättre stöd för honom.

Jag är inte bra.

Och som om det inte vore nog så saknar jag Henne något så otroligt mycket.

Usch, idag är jag ingen rolig människa (som om jag är det annars).

Jag tycker visst bara en massa synd om mig själv.

Tokigt.

Ge mig Henne, tack!