Jag gör mest ingenting annat än bittrar (inget riktigt ord kanske, men jag hittar inget mer passande) över att mitt internet inte funkar som det ska, och ändå kan jag inte få tummen ur och ringa Telia.
Att det ska vara så svårt?

Det är nästan som att allt jag har att säga (skriva om) bara försvunnit.
Iofs så skrev jag ju nästan (eller mer än nästan) bara om Henne.
Och om man då tar bort Henne, vad finns då kvar?
Uppenbarligen inte mkt alls.
Men det kanske är bättre att inte skriva alls, än att bara älta Henne?

Äh, det där tror jag inte ens på själv egentligen.
Jag vet med mig att om Hon dyker upp lika jobbigt mycket i mina tankar som Hon gjort innan så kommer det  garanterat att hamna här.
Men till dess, mina vänner, njut av tystnaden.

Jag sliter djur med min lägenhet för att få den klar så jag kan flytta in.
Och jag tränar mer eller mindre livet ur mig på dagarna. Är nästan lite besviken över att jag typ inte får träningsvärk längre. Då känns det inte som att träningen tar.
Men det vet jag att den gör, för det ger ju resultat.
Konditionen blir bättre, jag blir starkare och mer uthållig.
Fast smärtan minskar inget, den ökar snarare. Tar värktabletter allt som oftast nu. Det är mindre kul.
Starka grejer som inte är bra för kroppen i längden, men utan dom skulle jag nog inte palla träningen längre.

Jaa jag saknar Henne massor fortfarande.
Och i mina ögon är Hon den finaste som finns.

Kommer jag någonsin kunna känna på samma sätt för någon annan?