Vad kommer det sig att ögonen blir alldeles svullna när man gråter?

Det skulle jag vilja veta.

Jag är så trött på den här skiten just nu.

Varför ens försöka orka bry sig?

Idag säljer jag gladeligen min kära mamma till högstbjudande.

Någon som är intresserad?

Ingen..?

Nää..?

Jag förstår det.

Därför erbjuder jag härmed att skänka alla mina pengar och ägodelar till den som är vänlig nog att ta henne iaf.

Varsågod! Hon är nu din.

Jag lider med dig, stackars sate, som får dras med henne så länge du/hon lever.

Jag kan råna en bank och ge dig pengarna så du har råd med all terapi du kommer behöva.

Jag tar det straffet med ett leende om du bara befriar mig från henne!

Tackarrrr..

Den där kompisen jobbade som croupier (stavas det så?) igår, så jag åkte dit för att hålla henne sällskap. Kom dit vid åtta och stannade till ett, så det var några timmar.

Det var himlans kul, vi pratade en massa och jag tittade på när folk kom och spelade.

Vid kvart i tolv, eller nåt sånt, var det fullt runt bordet och jag satt mitt i smeten. Kände att någon pickade mig på axeln och jag trodde jag satt i vägen för någon som ville spela. Så jag vände mig om och blev helt förvånad över att se Henne stå där.

Det var den sista människan jag förväntade mig att träffa på under kvällen.

Pratade med Henne i över en timme den 28:e, och det kändes bra när vi la på. Hon erbjöd sig till och med att komma och hjälpa mig lägga golv i den nya lägenheten någon dag när Hon är ledig.

Men sen har jag inte hört något mer från Henne.

Kompisen skulle ha förfest på nyårsafton och frågade för ett tag sen om jag ville komma. Då var det inte säkert att det skulle bli något, så jag hängde inte upp mig på det. Utan det blev bestämt att jag skulle på fest hos en annan kompis.

Men dagen innan nyår pratade jag med kompisen igen. Hon sa att det vore kul om jag och brors tjej kom till henne. Det skulle komma några killar från annan ort och så skulle Hon och Hennes bästa kompis komma.

Jag och brors tjej pratade lite fram och tillbaka och kom fram till att vi hellre ville dit än på den där festen.

Men eftersom Hon skulle dit blev det som så att jag och brors tjej inte fick komma.

Jag skickade sms till Henne och frågade om Hon ville att jag och brors tjej skulle låta bli att komma till kompisen om Hon skulle dit. Men Hon behagade inte ens svara på det. Fick inte något "gott nytt år" från Henne heller, vilket kändes lite. (Iofs skrev inte jag det till Henne heller, men varför skulle jag när Hon inte kunde svara dagen innan?)

Jag tycker det suger rätt stenhårt att jag inte kan få komma till min kompis för att Hon är där.

Jag förstår inte varför vi inte ska kunna vara på samma ställe?

Det kändes en smula besvärande när Hon dök upp där igår, jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig för jag var säker på att Hon egentligen inte ville prata med mig och verkligen inte vara på samma ställe som mig. Att Hon pratade med mig bara för att Hon kände sig tvungen.

Så jag gjorde inga värre försök till att prata med Henne.

På juldagen när jag frågade Henne saker (som hur allt är, vad Hon har för sig annars och sånt där) för att få igång ett samtal gick det inte så bra. När vi pratade i telefon sa Hon att Hon tycker det är jobbigt att jag ställer så mycket frågor hela tiden. Då vet jag inte riktigt vad jag ska prata med Henne om heller? Jag kan ju inte börja berätta saker som jag gör bara sådär, utan att Hon frågat och om jag inte kan fråga Henne saker är det lite svårt att prata.

Stället stängde ett, kompisen skulle sluta halv två och jag skulle åka med bror som skulle sluta runt halv två.

Hon och Hennes kompis skulle gå då vid ett. Jag hann få på mig jackan och allt före dom och sa till kompisen att jag skulle knalla.

Hon frågade om jag också skulle gå och jag sa att jag skulle det.

Hon verkade lite besvärad och sa att vi hörs väl, och ett litet hejdå. Jag sa "mmh" och hejdå, sen sa jag hejdå till Hennes kompis och så gick jag ut.

Det var svinkallt ute och jag hade klänning på mig, klockan var bara ett och jag visste inte vad jag skulle hitta på i en halvtimme.

Jag stod kvar utanför, tänkte att jag skulle säga hejdå ordentligt till Henne för jag kände mig lite dum som gick så hastigt.

Bror ringde och sa att han fick sluta tidigare så han skulle hämta upp mig på ett ställe en bit bort.

Hon och Hennes kompis kom ut, undrade vad jag skulle göra och jag sa att jag skulle bli hämtad.

Dom skulle käka på ett ställe som låg åt samma håll så jag frågade om jag fick gå med dom dit.

Hon kom på att Hon var tvungen ta ut pengar så dom skulle åt andra hållet istället. Jag sa att jag skulle gå.

Hon bad mig vänta lite så jag stod kvar.

Hon och Hennes kompis kom fram till att dom skulle käka på Burger King istället som också låg åt andra hållet. Hon kom emot mig och jag sa hejdå. Hon såg besvärad ut igen och frågade om Hon skulle krama mig, sa att Hon var dålig på sånt här. Jag sa att jag inte visste. Det slutade med att hon bara klämde lite på min arm och sa hejdå.

Det hade nog varit bättre om Hon inte tagit i mig alls, en liten "kläm" kändes jobbigare än om Hon hållit sig på avstånd. Jag hade inte sagt nej till en kram.. Såklart.

Hon gick åt sitt håll och jag gick åt mitt, fick kämpa för att tårarna inte skulle börja rinna påväg mot bilen.

Jag hatar det här.

När jag var hemma skickade jag ett sms till Henne där jag skrev att jag verkligen inte hade tänkt höra av mig till Henne, men att jag ville be om ursäkt för att jag varit konstig. Att jag inte var beredd på att träffa Henne ikväll.

Hon skrev att det var lugnt.

Jag skrev att det var ju tur. Och att Hon inte hade vetat att jag skulle vara där va?

Det visste Hon inte.

Då skrev jag: "Du hade inte gått dit om du hade vetat?"

"Lägg av", var svaret jag fick.

Jag skrev att jag inte menade något illa.

Fick inget svar.

Efter en liten stund skrev jag ett till sms:

"Jag vill inte att du ska bli arg på mig nu. Jag tycker bara att det känns rätt mkt skit.. Jag trodde det var rätt okej när vi pratade sist? Men du kunde inte ens svara på mitt sms om du tyckte jag skulle låta bli att komma till kompisen på nyår om du skulle dit. Jag förstår inte riktigt varför. Och det kändes inte kul att inte få komma till henne för att du skulle dit heller. Jag förstår väl varför hon inte ville det, men det gör inte saken roligare. Förstår du vad jag menar? Eller är det helt obegripligt?"

Fick inget svar på det heller. Och Hon svarade inte när jag ringde en kvart senare heller.

Tog evigheter för mig att somna.

Fick sms av Henne förut:

"Klart vi inte är ovänner."

Jag skrev:

"Jag vet att du tycker jag är jobbig.. Men jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag tycker det är synd att vi inte ska kunna vara på samma ställe längre."

Hon:

"Men jag har väl aldrig sagt att vi inte kan vara på samma ställe? När jag träffar dig hälsar du knappt och pratar ytterst lite med mig."

Jag:

"Det är lite så det känns. Det är den uppfattningen jag fått från kompisen iaf, att du inte vill vara där jag är. Det är därför jag inte pratar med dig, för att jag inte tror du vill det, att du pratar med mig bara för att du känner att du måste liksom. Du vet att jag vill prata med dig.."

Inte hört något mer från Henne.

Jag har fått den uppfattningen från Henne också, att Hon inte vill vara där jag är. Hon säger ju att Hon inte vill att vi ska ses och inte prata.

Om jag då träffar Henne ute springer jag ju inte fram till Henne och börjar prata med Henne. Då håller jag mig ju undan istället, eftersom jag tror det är det Hon vill.

Jag vill inte vara till besvär.

Och om Hon då kommer fram till mig och börjar prata känns det som att Hon gör det för att Hon känner sig tvungen, inte för att Hon vill. Och då blir det jobbigt.

Varför kan det inte finnas skrivna regler i hur man ska bete sig, vad man får säga och inte, så att man kan lära sig dom och slippa göra fel?

Gaah..

Det här med att blogga här har inte varit särskilt lockande sista dagarna.

Så även om jag hade kunnat hade det nog inte blivit av iaf.

Mitt älskade (ana ironin) mobila bredband strejkar ganska friskt.

Det fungerar bara när det vill och alla sidor fungerar inte.

Jag blir så lycklig.

På nyårsafton insåg jag att jag åkt dit ganska rejält. Mer än jag själv trodde.

(Ja, nu pratas det om den där kärleken igen.)

När jag varit singel tidigare (vilket jag har varit mest hela tiden) och det har varit någon jag funnit attraktiv som flörtat med mig har jag spelat med.

Jag faller inte särskilt lätt för killar (det är nästan så jag funderat på om jag bara ser på killar som tidsfördriv, som ett måste om man vill ha barn i framtiden - men inget mer). Men jag har inte brytt mig särskilt mycket om känslor. Jag vet att killarna som flörtat med mig bara varit ute efter en sak. Fine. Då vet jag ju vad jag ger mig in på.

Poängen med det här svamlet var iaf att det var en kille (ja, han såg bra ut) som flörtade ganska friskt med mig typ hela kvällen och det var väl trevligt att få lite uppmärksamhet (jo, jag kanske har ett litet bekräftelsebehov). Vi hade kul, dansade, pratade och skrattade.

När kvällen började lida mot sitt slut och vi var själva i rummet där dansandet ägt rum började det kännas lite jobbigt.

Jag misstänkte att han snart skulle försöka lägga in en stöt (eller vad man ska kalla det) så jag stod och tittade åt alla håll utom på honom. Han vred mitt ansikte mot sitt och tittade på mig, jag tittade tillbaka, och han började luta sig mot mig för att kyssa mig. Ju närmre han lutade sig desto längre lutade jag mig bakåt för att komma undan. Han märkte det och sa "gott nytt år" och gav mig en vanlig puss.

Lite senare satt vi i soffan i det där rummet och pratade lite, hans kompis kom in och sa att dom skulle åka. Han sa att han skulle med, "om du inte vill att jag ska stanna?" frågade han.

Jag sa att han fick göra precis som han ville, men att jag inte tänkte ha sex med honom. Han blev lite förvånad.

Han undrade om jag hade pojk- eller flickvän, det sa jag att jag inte hade.

Då frågade han om jag var bisexuell eller helt off.

Jag förklarade att jag nog är bi, med stark dragning åt tjejer.

Men att jag har ett ex som jag fortfarande är kär i, att det bara är Hon i mina tankar och att jag inte kan vara med någon annan.

Han erbjöd sig vara min rebound (eller vad det nu heter och stavas?), jag tackade för erbjudandet men sa nej tack.

Han menade på att det väl kunde vara trevligt att bara ligga och "gulla lite", återigen ett "nej tack" från min sida. Då gav han upp, men tyckte det vore kul om vi kunde festa ihop någon mer gång. Det tyckte jag med, så vi bytte nummer.

Den här händelsen fick mig iaf att verkligen inse hur illa ställt det är med mina känslor för Henne.

Det har gått två månader sen det tog slut nu. Precis på dagen.

Så "länge" har jag inte suttit och trånat efter någon förut. Då har jag inte brytt mig på det sättet. Jag har kunnat vara med andra utan att tveka, utan att faktiskt bry mig.

Men det går inte nu.

Och javisst, två månader är inte lång tid.

Men för mig är det det. Jag har väl antagligen inte varit kär på riktigt tidigare.

Det är inte kul, det här.