Igår började den där utredningen som Försäkringskassan skickat mig på.

Jag träffade en socionom som inte var socionom men något liknande.

Hon förhörde sig om min barndom, uppväxt, skolgång (hur jag trivdes i skolan och så), mina familjeförhållanden, min yrkeserfarenhet, min skada och jaa, allt.

Det har hänt så otroligt mycket i mitt liv så det tog hela 40 minuter att berätta allt hon ville veta. (Okej, jag utelämnade väl en hel massa, men jag är inte bra på att öppna mig bara så där om vissa grejer.)

Idag är det ingen utredning, bara slappa.

Imorgon ska jag träffa läkaren redan kvart över åtta. Det är tid reserverad fram till tio, så jag vet inte riktigt vad han ska göra.

Missar min tid hos sjukgymnasten imorgon också.

På torsdag är det någon person angående arbetsmarknadskompetens jag ska träffa i två timmar.

På fredag ska jag träffa utredningens sjukgymnast. Där kommer jag antagligen få göra bl.a ett cykeltest. Det ser jag inte fram emot.

Nästa onsdag ska jag först träffa en arbetsterapeut i två timmar och direkt efter det ska jag träffa en psykolog i två timmar. Jag gillar inte psykologer. Överhuvudtaget.

Missar tiden hos min sjukgymnast då med, tyvärr.

När den här utredningen är klar ska jag, om inget säger att det är direkt olämpligt, på två veckors praktisk utredning på en arbetsplats. Där kommer jag få pröva att jobba tror jag.

Jag känner att jag är väldigt negativt inställd till hela utredningen. Men det är bara för att jag är rädd för att dom ska komma fram till att det inte är något fel på mig, att jag inte alls har ont, att jag bara inbillar mig, att jag måste ut och jobba heltid nu genast.

Jag vet ju egentligen att jag inte alls inbillar mig, att jag faktiskt har ont och är dålig i kroppen. Men det kommer alltid finnas personer som lyckas få en att tvivla på sig själv.

Sen är jag rädd för att jag ska bli sämre av utredningen. Den förra arbetsförmågeutredningen jag var på för kanske ett och ett halvt år sen gick inte alls bra, den skulle vara i tre veckor men var tvungen att avbrytas efter två veckor. Då gick jag bara halvtid och gjorde inget vidare ansträngande egentligen. Under ett löpande-band-test svimmade jag efter bara tio minuter. På fredagen andra veckan fick min mamma hämta mig och köra mig till akuten för att jag hade så ont att jag knappt kunde röra mig, där fick jag en spruta med ketogan (ett morfinliknande preparat).

Äh, den här utredningen går säkert bättre.

Dags för lite vila igen.

 

Olof

3 juli 2008 19:42

Tack! =) När jag läste din kommentar fick jag ett stort leende. Va söt du är!
Ta hand om dig!
Kramar!

http://olof-n.diinoweb.com/blog

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är läskigt att släppa in nya människor i sitt liv. Det tycker då jag iallafall. Jag är nog lite rädd för vad dom har för avsikter, vad dom är ute efter liksom. Det där med tur när det kommer till nya vänner/nya vad-man-nu-ska-kalla-dom, det har j...

Jag hade något jag ville få sagt, men det var säkert inget viktigt. ...

I know you've been burned But every fire is a lesson learned   Med det i tanken kanske jag borde försöka.... Försöka vad? Förstå? Förstå vad?   Allt känns som en enda röra och i den röran sitter jag fast.   I'll give it a try. (Som dom ...

Tidigare ikväll satt jag med ett papper framför mig. Jag skulle svara på några punkter varav den ena var att berätta vad jag tror att andra tycker är typiskt med mig. Jag berättade om frågeställningen för min far för jag hade lite problem med att sva...

Jag sitter här i min soffa en helt vanlig fredagskväll och hade något jag ville dela med mig av, men så fort jag loggat in och klickat på "skapa inlägg" var allt som bortblåst. Jag tror det hade att göra med att saker känns annorlunda. Att jag t...