Har varit nära till tårar hela dagen idag.

Det liksom bara hugger till inom mig och så är tårarna påväg, men eftersom jag inte varit ensam under dagen har tårarna svalts ner.

Nu ikväll satt jag och läste på en hemsida om en gammal klasskompis familj, hennes bror dog i en bilolycka för snart fem år sen. När jag läste hela historien om vad som hänt och så, så kom tårarna väldigt fort.

Och det var ju passande (eller inte) med tanke på att jag lite tidigare ikväll frågade henne på msn om vi kunde ringas och säga godnatt ikväll, för att jag ville höra hennes röst för att jag saknar henne så.

Naturligtvis får jag ett sms från henne mitt i mitt snyft- och tår-kalas där hon frågade om vi kunde säga godnatt då för att hon och hennes kompis skulle ut på stan.

Det var bara att svälja hårt några gånger, torka tårarna och ringa.

Det blev inte mycket till samtal då jag var ledsen men inte kunde visa det och inte visste vad jag skulle säga.

Hon hade inte heller mycket att säga så efter ungefär 8 minuter (då hade hon hunnit skälla på en hund flera gånger och pratat lite med kompisen också) sa vi godnatt och la på.

Hon fick viska att hon älskade mig för att inte hennes kompis skulle höra henne.

På fredag har vi träffats i sju månader.

SJU MÅNADER och hennes bästa kompis får inte höra att hon älskar mig?

Det känns helt fantastiskt.

Efter vi lagt på mer eller mindre forsade tårarna igen.

Nu har dom dock torkat och jag vet varken ut eller in.

Sömntablett, sen byta borr-dammiga sängkläder och sen försöka sova några timmar.

Det känns som att mitt hjärta har hamnat i höjd med fotknölarna.

Åkte till henne igår och hämtade mina kläder.

Innan vi åkte och i bilen dit kände jag mig relativt säker på att det inte skulle fortsätta vara vi.

Men när jag väl satt där mitt emot henne på sängen så insåg jag att alla känslor fortfarande finns där.

Jag tror hennes känslor också finns kvar.

När vi satt där kunde jag inte ens föreställa mig henne i den situationen som svek mig så fruktansvärt, jag vet inte vad jag ska tro längre.

Jag vill så gärna tro på henne, lita på henne.

Men jag vet inte om jag törs. Tänk om jag struntar i all information jag har fått, väljer att lita på henne och så visar det sig senare att allt jag hört faktiskt är sant?

Som det känns nu orkar jag inte bry mig om den andra personen. Jag orkar verkligen inte mer.

Jag vill bara att det ska vara hon och jag. Och då kommer jag antagligen få acceptera den andra personen också.

Jag vet inte om jag kommer klara av att acceptera den andra personen, men jag är beredd att försöka.

Om inte annat för att se om sanningen till slut kommer fram.