Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till, vad jag än gör så blir det fel.

Hur tar man sig ur en sån situation på bästa sätt?

Det känns som ett rent helvete.

Det är så tragiskt. Jag läste igenom dom inläggen jag lagt ut senast här. Det tragiska är inte riktigt att jag skrivit eller egentligen vad jag skrivit.

Men någonstans gick det väldigt fel. Den där vännen jag skrev om 11 februari, när vi var på kryssningen.

Det blev verkligen så fel det kan bli. Det är inga hårda ord mot eller om varandra (inte hårda ord mot varandra iaf, och jag hoppas det inte är några om varandra heller).

Inte för att jag vet om det ens skulle vara möjligt med hårda ord mot varann, vi har inte haft kontakt alls sen då i februarui.

Jag försökte mig på att skicka ett grattis-sms till henne på hennes födelsedag i maj. Det svarade hon på i sin blogg.

"Har man inte hört av sig på tre månader behöver man inte skriva grattis heller."

Jaha, tänkte jag, här försöker jag gratulera henne på hennes födelsedag och får svaret i ett inlägg i hennes blogg.

Och hur många gånger hörde hon av sig till mig under den tiden? Eller efter? Inte en enda gång!

Hon vet hur hårt jag tog på allt som var mellan mig och tjejen jag var tillsammans med. Hur hårt jag tog det att en av mina bästa vänner väljer att umgås med mitt ex istället för mig. 17 års vänskap åt helvete.

Jag tycker att hon själv borde ha kunnat höra av sig åtminstone en enda gång.

Men den hårda sanningen var nog att jag inte betydde så mycket för henne trots allt.

Hur som helst sitter det en liten flicka inom mig som saknar sin lekkamrat.

Det känns verkligen som hundra år sen jag skrev här sist.

Men vem vet, det kanske blir oftare numera.

Min "vanliga" blogg är inte önskvärd längre, den är låst nu.

Och även om inte vem som helst kan läsa den känner jag inte att jag kan skriva vad som helst där längre.

Det har varit så otroligt mycket tjafs om den där bloggen senaste månaderna och jag pallar inte längre.

Jag hade hoppats på att kunna få leva mitt liv som jag vill, men som det är nu är det inte möjligt.

Man måste prioritera och göra val i livet.

Och det gör otroligt ont att inte bli prioriterad och vald av den man älskar, men jag antar att det är smällar man får ta.

Jag har inte bett henne välja, för jag vet att hon inte kan det och jag vet att det är fel av mig att ens vilja bli vald. Men jag hade till 723 % valt henne om situationen varit omvänd.

Om man säger såhär..:

I ena vågskålen sitter jag som gjort allt jag kan för att stötta och finnas där sen dagen vi möttes för över ett halvår sen.

I andra vågskålen sitter hon som det bara är bråk med hela hela tiden. Hon som blir galen om hon får veta i vilken utsträckning jag finns. Hon som tar till alla knep för att manipulera och knäcka folk. Hon som hotar och gapar. Hon som det har bråkats och tjafsats med i två år. TVÅ ÅR.

Jag har sagt att jag inte orkar mer, att jag blivit helt knäckt av situationen.

Visst det har varit så sen jag kom in i bilden och jag visste från början hur det var.

Men inte i vilken utsträckning.

Och jag har fått höra sen allra första början att det kommer bli bättre, snart ska vi slippa allt bråk, men det blir aldrig någon förändring.

Hon är det bästa som har hänt mig och jag vill ha henne. Bara henne.

Men det verkar som att det på sätt och vis blir ett paket.

Jag får henne. Och hon som bråkar.

Vi har tjafsat om det här i en månad nu, för det var då jag sa ifrån.

Jag försöker förstå hur hon har det, jag vet att det inte är lätt för henne.

Men jag då? Mina känslor?

Jag förstår inte hur vi ska klara det här.