Känner att jag inte riktigt kan skriva vad jag vill här heller längre.

Just nu vill jag bara gråta. Gråta tills alla tårar är slut. Tills hela jag är slut.

Tills jag inte finns mer.

Man kan inte lita på någon.

Släpp in folk och dom hugger dig i ryggen när du som minst anar det.

Det är väl inte så konstigt att man tappar tron på att det finns bra människor då. Människor man kan lita på.

Att det finns människor som stannar kvar och stöttar när allt runt omkring rasar samman och man är ett vrak.

Folk säger att jag ska prata, att man måste älta allt när det är såhär.

Men jag är ingen person som pratar en massa.

Jag kan prata lite med den personen och lite med den, men sen räcker det.

Det finns inget mer att säga.

Hur ska jag kunna veta att människan som frågar hur jag mår och vill att jag ska prata, undrar för att den bryr sig och inte för att den bara är nyfiken?

Hur ska jag våga släppa in folk och lita på dom, när alla jag släppt in hittills i mitt liv (nästan alla, finns vissa undantag) har svikit på något sätt.

Det är mer än en person som totalt trampat ner mig.

Vet inte hur många gånger jag funderat över ifall det faktiskt står "offer" eller "hej, trampa gärna på mig" i pannan på mig.

Det finns dom som har sagt att jag är för snäll, att jag måste lära mig säga ifrån.

Jag känner mig inte som en särskilt snäll person.

Väldigt ofta känner jag det som att jag lurar alla.

Dom tror vi är vänner. Vänner på riktigt, menar jag.

Såna vänner som ställer upp i vått och torrt, som man kan lita på i alla väder.

Men jag ser det inte på det sättet. Finns någon enstaka människa jag kan kalla en sann vän. Men oftast släpper jag inte in dom tillräckligt nära så att dom kan lära känna mig. Den riktiga mig.

Visst, jag visar vissa utvalda delar för folk. Det är många som tror att dom känner mig. (Det kanske dom gör också, det kanske bara är jag som inbillar mig att jag inte släpper in folk?)

Jag känner att jag är väldigt lätt att byta ut för folk, så fort dom hittar något bättre.

Det har hänt innan. Det är väl kanske därför jag inte låter dom komma nära, så att det inte ska göra så ont den dagen dom försvinner?

Jag är ruskigt avundsjuk på alla som har såna där nära vänner, som dom delar allt med. Som dom kan bli osams och bråka med utan att vara rädda för att det blir sista gången dom pratar med varann.

Det är vänskap det.

Bitter.

Idag har det varit en jobbig dag.

Mycket tankar.

Har fortfarande inte hört något från Henne.

Det känns så konstigt.

Jag skulle vilja veta hur det är med Henne.

Om Hon mår bättre av att inte prata med mig.

Det skulle nog knäcka mig en aning om Hon sa att det är så.

Men det är nog lika bra att inse att den risken är ganska stor, med tanke på att Hon faktiskt inte hör av sig.

Jag vill inte att Hon ska försvinna ur mitt liv.

Hon är den enda som kan få mig att känna mig sådär trygg.

Som att det inte finns något ont i världen.

Som att bara Hon och jag existerar.

Hon är den enda som kan få mig att glömma allt annat om så bara för en stund.

Hon är viktigast.

Jag saknar att ha Henne bredvid mig när jag ska sova.

Jag saknar att få prata med Henne.

Att få berätta om det hänt något roligt. Eller jobbigt.

Det finns saker jag inte vill berätta för någon annan än Henne.

Men nu går inte det.

Och jag har fortfarande inte förstått vad det ska vara bra för att bli vän med Hennes ex på Facebook.

Exet vet säkert att Hon och jag inte pratar längre.

Och dom pratar bergis hur mycket som helst.

Det känns som att exet liksom skriker:

"In your face, bitch!", och hånskrattar åt min olycka.

(Nej, det tror jag inte hon gör. Hon är faktiskt snäll, det där exet.)

Men jag är bitter.

Så väldigt bitter.

Finns det någon som vill köpa 37 kg tankar som inte vill lämna mig ifred?

Eventuellt kan jag sträcka mig så långt att jag betalar dig, för att bli av med dom.

Det är väl en bra deal?

Mhm.

Jag är så trött på den här skiten.

Det spelar ingen roll att Hon inte hör av sig längre, Hon lämnar mig ändå inte ifred.

Vad jag än gör så är Hon där och vill ha uppmärksamhet.

Hon vill att jag bara ska tänka på Henne. Så till den grad att min sömn uteblir och jag glömmer en massa saker.

Jag vill faktiskt inte ha det såhär längre.

Men jag har ingen aning om hur jag ska kunna ändra på situationen.

Det är ju som det är?

Jag hoppas innerligt att Hon saknar mig lika mycket som jag saknar Henne.

Så snäll är jag.

Men jag misstänker att jag inte finns så mycket i Hennes tankar längre.

Och det gör ont.

Fick ett mejl från Facebook förut om att Hennes ex vill bli vän med mig där.

Jag kunde inte göra annat än att bara gapa.

Vad ska det vara bra för?

Visst att jag skickade mejl till Hennes ex då för någon månad sen för att förklara att jag inte alls hatar henne som hon trodde. Vi skrev att vi skulle vara vänner, men det är väl bara sånt man säger - vi har ju inte hörts sen dess.

Jag kollar i hennes bilddagbok och hon kollar i min, men det har varit den enda "kontakten".

Vad ska det vara bra för?

Jag skulle ge vad som helst.

Vad som helst..

Har inte hört något mer från Henne sen natten till fredag. Jag har inte hört av mig till Henne heller.

Skulle ha varit ut med en gemensam kompis (hon är väl egentligen mer kompis med Henne), men jag åkte iväg och gick på krogen på en annan ort istället.

Jag misstänkte att det inte hade varit någon bra idé att försöka få träffa Henne på krogen för att säga 'hejdå'.

Hade jag gått ut med den gemensamma kompisen hade jag mött Henne på krogen för dom var på samma ställe.

Lite ångest hade jag över det på söndagen, jag hade ju velat träffa Henne.

Men jag hade kul där jag var också, roligt med lite nya människor.

Jag fasar för att Hon ska höra av sig. Jag tror det kommer bli jobbigt.

(Vadå "tror"? Jag vet att det kommer bli det..)

Det är nog bättre om vi bara låter det vara såhär nu.

Men jag saknar att prata med Henne.

Som det är nu vill jag inte prata med någon överhuvudtaget.

Jag vill bara åka iväg och träna det jag ska och sen spendera resten av tiden i sängen. Önskar jag kunde sova lite mer bara.

Hon är mitt allt.

Vad blir då kvar om man tar bort Henne?

Inget.

Bara ett stort tomrum.

Och hur kul är det?

Jävla diss.

Jag somnade inte förrän efter tre inatt och när jag väl somnat drömde jag jobbiga drömmar om Henne och vaknade hur många gånger som helst innan klockan ringde tio över sex.

Var så himlans trött så jag snoozade så många gånger det gick och fortsatte sova sen. Pappa skulle ringa kvart i sju och väcka mig så jag tänkte att det var lugnt. Men han försov sig och ringde först tio över sju.

Skulle egentligen med bussen klockan åtta.

Hade så väldigt ont i nacken och var totalt slut så jag orkade inte. Ringde gymmet strax innan nio och vi kom fram till att jag skulle stanna hemma och vila idag, så skulle han boka tid till massören och sjukgymnasten åt mig till veckan.

Har nog gått ut lite väl hårt med träningen nu i början.

Efter vi lagt på gick jag upp och borstade tänderna och sådär och sen kröp jag i säng igen.

Tänkte en hel massa på Henne.

Jag hade tänkt skriva sms till Henne inatt och säga att det kanske är lika bra att Hon inte hör av sig om någon dag som Hon sa att Hon skulle göra. Hon tyckte vi skulle prata ut om att vi inte ska ses på ett tag och inte höras varje dag. Men det finns väl inte så mycket mer att säga om saken.

Jag skrev inte till Henne. Och har inte gjort det under dagen heller.

Vet att Hon ska ut på krogen imorgon. Tänkte försöka se om jag kunde få träffa Henne en sväng för att få säga hejdå och säga att jag vill att Hon ska må bra och vara lycklig och att det nog blir bäst för Henne om vi bryter helt nu istället.

Det kanske vore smidigare att skriva till Henne istället för att träffa Henne.

Men jag vill så gärna bara få säga hejdå..

Jag vill inte.

Strax efter att jag skrev det senaste inlägget fick jag sms från Henne, Hon undrade om jag var vaken så Hon kunde ringa.

Vi pratade i typ 55 minuter.

Jag skulle ha skrivit till Henne lite tidigare och sagt att vi inte kunde prata något inatt för att jag skulle sova.

Inget bra samtal.

Vi ska inte ses på ett tag framöver, och inte höras varje dag.

Hon ska fokusera på sitt och jag på mitt.

Jag ska inte tänka så mycket.

Det är vad Hon tycker blir bäst.

Inte jag.

Men det var väl det här jag ville?

Att bryta nu?

Att Hon skulle bryta med mig så att jag slipper bestämma?

Men det gör så jävla ont!

Kändes som att jag inte fick någon luft när Hon sa det.

Som att den sista hela lilla biten inuti mig gick sönder.

Jag vill inte må såhär.

Jag orkar inte.

Jag vill bara slippa.

All that's left's goodbye

Skickade sms till Henne igår kväll, fick inget svar så några timmar senare skrev jag igen och frågade om Hon mådde bra.

Fick till svar att Hon mådde bra men att det var mycket nu.

Skrev inget mer till Henne och hörde inget mer från Henne heller, förrän ikväll.

Trodde inte Hon skulle höra av sig och jag tänkte vara stönig och inte skriva.

Blev lite besviken när timmarna gick och jag inte hörde något, trodde Hon var ledig idag.

Hon skrev iaf och frågade hur det går med mig. Jag svarade att jag har ont i kroppen, och frågade hur det går med Henne.

Det går bra med Henne, men mycket jobb nu. Hon jobbar tydligen inatt också. Och imorgon.

Jag som hade hoppats på att kanske få besök av Henne nu när jag har lägenheten för mig själv till på måndag. Men då blir det inte så.

Skrev till Henne att jag hade drömt om Henne förut idag, att Hon inte tyckte om mig och inte ville prata med mig mer.

"Okej..." Var svaret jag fick.

Efter ett tag skrev jag och frågade om Hon har tid och lust att prata något sen.

"Du kan ju testa att ringa iaf", blev svaret.

Det känns ju verkligen som att Hon vill prata med mig när Hon låter så entusiastisk. Wohoo liksom.

Så jag antar att det är lika bra att vi inte pratar något inatt.

Jag skrev iaf till svar att om Hon hade möjlighet kan Hon ringa på hemtelefonen eftersom jag är själv. Har inte hört något mer och det är en och en halv timme sen jag skrev.

Måste snart sova också.. Eller ja, jag borde ha sovit för ett par timmar sen.

Men har "sovmorgon" imorgon, kan sova ända till halv sju. Ojojoj.

Får väl gå och borsta tänderna och sådär nu och sen peta i mig en sömntablett om jag inte somnar snabbt (vilket sällan inträffar).

Och då får jag skriva till Henne att jag ska sova så Hon inte ringer och väcker mig.

(Inte för att jag tror Hon kommer ringa något, men ifall liksom.)

Jag slåss med mig själv.

Och där kom alla jobbiga känslor tillbaka..

Nu sitter jag återigen här och funderar på om det är dags att bryta på riktigt.

Det har gått en månad och känslorna har inte minskat överhuvudtaget, dom har bara växt sig ännu starkare.

Jag kommer aldrig komma över Henne och kunna gå vidare om vi fortsätter som hittills.

Men vad ska jag ta mig till när jag älskar Henne så mycket?

Ena stunden känns det som att jag kan nöja mig med att få vara nära Henne när det passar Henne.

Sen helt plötsligt sjunker jag till botten och är förtvivlad som aldrig förr.

Allt är nattsvart och jag vill inte fortsätta såhär. Jag vill inte fortsätta alls.

Vilket liv skulle det bli utan Henne liksom?

Jag kan faktiskt se oss tillsammans om fem år. Om tio år. Alltid.

Jag har aldrig kunnat föreställa mig själv tillsammans med någon så långt fram i tiden.

Det måste väl betyda någonting?

Jag tror på riktigt att Hon är den rätta.

Att Hon är Hon med stort H.

Ja, ni fattar.

När Hon säger att Hon alltid kommer älska mig måste Hon ju förstå att jag inte kan ge upp?

Jag kommer antagligen svansa efter Henne tills Hon bryter, även om jag vet att det bästa för mig vore att släppa taget.

Men hur skulle jag kunna ge upp den enda människan jag någonsin verkligen kunnat vara mig själv med, som känner mig bättre än någon annan, som vet saker om mig som jag inte pratar med andra om och som ändå älskar mig?

Hur ska jag kunna ge upp den människan som betyder mest av allt?

En kompis tror att det vore bra att göra Henne svartsjuk, dejta andra.

Men jag förstår inte på vilket sätt det skulle hjälpa mig?

Då riskerar jag ju bara att förstöra mellan oss, vår vänskap och allt.

Kompisen tycker jag ska bryta med Henne, att Hon har det väldigt bra som det är nu. Hon har mig när Hon vill, men behöver inte känna sig låst i ett förhållande.

Kompisen har väl rätt, det är ju så det är.

Men säg att jag nu skulle ställa Henne mot väggen och säga "det får bli allt eller inget", då är jag övertygad om att Hon kommer säga "inget".

Skulle jag klara det?

Jag kan ju inte komma krypandes efter att ha ställt ett ultimatum och säga att jag bara skojade. Att jag visst kan nöja mig med mittemellan.

Jag känner Henne såpass väl att jag vet att Hon inte är en dålig människa, ett svin. Jag vet att Hon inte bara leker med mig.

Jag vet hur dåligt Hon mår över att det är såhär, över att jag mår dåligt.

Hon är ju inte medvetet elak.

Det här är vad jag tänker på dagarna i ända. (Som om inte det redan var uppenbart..)

Jag har jordens beslutsångest över vad jag ska ta mig till.

Jag vill träffa Henne så mycket det går.

Och ja, jag har en baktanke med det..

Jag hoppas på att Hon ska inse att Hon faktiskt vill ha mig tillbaka, att Hon vill att vi ska vara tillsammans.

Detta eviga tjat på mig..