Känner att jag inte riktigt kan skriva vad jag vill här heller längre.

Just nu vill jag bara gråta. Gråta tills alla tårar är slut. Tills hela jag är slut.

Tills jag inte finns mer.

Man kan inte lita på någon.

Släpp in folk och dom hugger dig i ryggen när du som minst anar det.

Det är väl inte så konstigt att man tappar tron på att det finns bra människor då. Människor man kan lita på.

Att det finns människor som stannar kvar och stöttar när allt runt omkring rasar samman och man är ett vrak.

Folk säger att jag ska prata, att man måste älta allt när det är såhär.

Men jag är ingen person som pratar en massa.

Jag kan prata lite med den personen och lite med den, men sen räcker det.

Det finns inget mer att säga.

Hur ska jag kunna veta att människan som frågar hur jag mår och vill att jag ska prata, undrar för att den bryr sig och inte för att den bara är nyfiken?

Hur ska jag våga släppa in folk och lita på dom, när alla jag släppt in hittills i mitt liv (nästan alla, finns vissa undantag) har svikit på något sätt.

Det är mer än en person som totalt trampat ner mig.

Vet inte hur många gånger jag funderat över ifall det faktiskt står "offer" eller "hej, trampa gärna på mig" i pannan på mig.

Det finns dom som har sagt att jag är för snäll, att jag måste lära mig säga ifrån.

Jag känner mig inte som en särskilt snäll person.

Väldigt ofta känner jag det som att jag lurar alla.

Dom tror vi är vänner. Vänner på riktigt, menar jag.

Såna vänner som ställer upp i vått och torrt, som man kan lita på i alla väder.

Men jag ser det inte på det sättet. Finns någon enstaka människa jag kan kalla en sann vän. Men oftast släpper jag inte in dom tillräckligt nära så att dom kan lära känna mig. Den riktiga mig.

Visst, jag visar vissa utvalda delar för folk. Det är många som tror att dom känner mig. (Det kanske dom gör också, det kanske bara är jag som inbillar mig att jag inte släpper in folk?)

Jag känner att jag är väldigt lätt att byta ut för folk, så fort dom hittar något bättre.

Det har hänt innan. Det är väl kanske därför jag inte låter dom komma nära, så att det inte ska göra så ont den dagen dom försvinner?

Jag är ruskigt avundsjuk på alla som har såna där nära vänner, som dom delar allt med. Som dom kan bli osams och bråka med utan att vara rädda för att det blir sista gången dom pratar med varann.

Det är vänskap det.

Bitter.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är läskigt att släppa in nya människor i sitt liv. Det tycker då jag iallafall. Jag är nog lite rädd för vad dom har för avsikter, vad dom är ute efter liksom. Det där med tur när det kommer till nya vänner/nya vad-man-nu-ska-kalla-dom, det har j...

Jag hade något jag ville få sagt, men det var säkert inget viktigt. ...

I know you've been burned But every fire is a lesson learned   Med det i tanken kanske jag borde försöka.... Försöka vad? Förstå? Förstå vad?   Allt känns som en enda röra och i den röran sitter jag fast.   I'll give it a try. (Som dom ...

Tidigare ikväll satt jag med ett papper framför mig. Jag skulle svara på några punkter varav den ena var att berätta vad jag tror att andra tycker är typiskt med mig. Jag berättade om frågeställningen för min far för jag hade lite problem med att sva...

Jag sitter här i min soffa en helt vanlig fredagskväll och hade något jag ville dela med mig av, men så fort jag loggat in och klickat på "skapa inlägg" var allt som bortblåst. Jag tror det hade att göra med att saker känns annorlunda. Att jag t...