Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till, vad jag än gör så blir det fel.

Hur tar man sig ur en sån situation på bästa sätt?

Det känns som ett rent helvete.

Det är så tragiskt. Jag läste igenom dom inläggen jag lagt ut senast här. Det tragiska är inte riktigt att jag skrivit eller egentligen vad jag skrivit.

Men någonstans gick det väldigt fel. Den där vännen jag skrev om 11 februari, när vi var på kryssningen.

Det blev verkligen så fel det kan bli. Det är inga hårda ord mot eller om varandra (inte hårda ord mot varandra iaf, och jag hoppas det inte är några om varandra heller).

Inte för att jag vet om det ens skulle vara möjligt med hårda ord mot varann, vi har inte haft kontakt alls sen då i februarui.

Jag försökte mig på att skicka ett grattis-sms till henne på hennes födelsedag i maj. Det svarade hon på i sin blogg.

"Har man inte hört av sig på tre månader behöver man inte skriva grattis heller."

Jaha, tänkte jag, här försöker jag gratulera henne på hennes födelsedag och får svaret i ett inlägg i hennes blogg.

Och hur många gånger hörde hon av sig till mig under den tiden? Eller efter? Inte en enda gång!

Hon vet hur hårt jag tog på allt som var mellan mig och tjejen jag var tillsammans med. Hur hårt jag tog det att en av mina bästa vänner väljer att umgås med mitt ex istället för mig. 17 års vänskap åt helvete.

Jag tycker att hon själv borde ha kunnat höra av sig åtminstone en enda gång.

Men den hårda sanningen var nog att jag inte betydde så mycket för henne trots allt.

Hur som helst sitter det en liten flicka inom mig som saknar sin lekkamrat.

Det känns verkligen som hundra år sen jag skrev här sist.

Men vem vet, det kanske blir oftare numera.

Min "vanliga" blogg är inte önskvärd längre, den är låst nu.

Och även om inte vem som helst kan läsa den känner jag inte att jag kan skriva vad som helst där längre.

Det har varit så otroligt mycket tjafs om den där bloggen senaste månaderna och jag pallar inte längre.

Jag hade hoppats på att kunna få leva mitt liv som jag vill, men som det är nu är det inte möjligt.

Man måste prioritera och göra val i livet.

Och det gör otroligt ont att inte bli prioriterad och vald av den man älskar, men jag antar att det är smällar man får ta.

Jag har inte bett henne välja, för jag vet att hon inte kan det och jag vet att det är fel av mig att ens vilja bli vald. Men jag hade till 723 % valt henne om situationen varit omvänd.

Om man säger såhär..:

I ena vågskålen sitter jag som gjort allt jag kan för att stötta och finnas där sen dagen vi möttes för över ett halvår sen.

I andra vågskålen sitter hon som det bara är bråk med hela hela tiden. Hon som blir galen om hon får veta i vilken utsträckning jag finns. Hon som tar till alla knep för att manipulera och knäcka folk. Hon som hotar och gapar. Hon som det har bråkats och tjafsats med i två år. TVÅ ÅR.

Jag har sagt att jag inte orkar mer, att jag blivit helt knäckt av situationen.

Visst det har varit så sen jag kom in i bilden och jag visste från början hur det var.

Men inte i vilken utsträckning.

Och jag har fått höra sen allra första början att det kommer bli bättre, snart ska vi slippa allt bråk, men det blir aldrig någon förändring.

Hon är det bästa som har hänt mig och jag vill ha henne. Bara henne.

Men det verkar som att det på sätt och vis blir ett paket.

Jag får henne. Och hon som bråkar.

Vi har tjafsat om det här i en månad nu, för det var då jag sa ifrån.

Jag försöker förstå hur hon har det, jag vet att det inte är lätt för henne.

Men jag då? Mina känslor?

Jag förstår inte hur vi ska klara det här.

Jag ville bara informera om att jag andas, lever och är lycklig!

Det finns en människa som är helt underbar.

Hon är bättre än alla andra.

Hon får mig att må bra.

Hon gör mig lycklig.

Och hur bra är inte det?!

Det är dags att bli förvånad..

Jag tror jag kommer kunna känna för någon annan!

Jag känner mig vilsen. Så otroligt vilsen.

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Vart jag ska vända mig.

Jag önskar jag hade en bästa vän. En sån där dra-mig-baklänges-jag-kommer-alltid-finnas-här-för-dig-vän.

En vän man kan dela allt med. Som delar allt tillbaka.

Som man kan lita på i vått och torrt.

Som man både kan skratta och gråta med.

Som betyder allt och lite till för en. Som jag skulle betyda allt och lite till för.

Det är inte det att jag inte har vänner, för det har jag.

Men ingen sån vän.

Dom flesta, iaf dom jag känner, har såna där riktiga vänner som dom varit vänner med sen dom var små.

Jag har ingen sån vän kvar. Dom har försvunnit av olika anledningar.

Visst träffar man nya vänner, men dom flesta har redan sina "riktiga" vänner så det blir aldrig en sån djup vänskap.

Jag är otroligt avundsjuk på alla som har såna vänner. Riktiga vänner.

Buhu det är sååå synd om mig.

Buhuuu.

Är ett tag sen jag skrev nu.

Egentligen har jag inte så mycket att komma med nu heller, men jag har lite tankar jag behöver få ur mig.

Det är ganska vanligt att man ljuger för folk i sin omgivning. (Inte nödvändigtvis stora lögner, utan såna där små vita lögner.)

Det är nog rätt vanligt att man ljuger för sig själv också.

Natten mellan söndag och måndag när jag stod i våran hytt på färjan (jag var på en sån där kryssning) slog insikten till så hårt att jag trodde jag skulle trilla.

Jag har ljugit för mig själv ganska stenhårt.

Jag har intalat mig att jag inte bryr mig, men oj så fel det är. Jag bryr mig mer än vad jag vill erkänna, varken för mig själv eller någon annan. (Nej, för en gångs skull syftar jag inte på Henne.)

Jag vet vart hon står och jag vet att det inte är på riktigt, varken från min sida eller hennes. Men ändå känns det sorgligt.

Allt är liksom förstört. Jag tror aldrig det kommer bli på riktigt igen, och även om det skulle bli det kommer det inte att vara på samma sätt.

Man byts ut alldeles för lättvindigt, och det är klart - är det inte på riktigt finns det ju ingen anledning att hålla fast vid det?

Vänskap, vad är det?

Jag har blivit utmanad av Olof (denforsta.blogg.se).

Regler: · Bloggaren skriver 8 fakta/(o)vanor om sig själv. · Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor. · I slutet av inlägget skriver du 8 personer.

Mina fakta/(o)vanor:

1. Jag kan vara otroligt pedantisk.

2. Jag undviker, så långt det är möjligt, att ta i dörrhandtag, soptunnor, disktrasor och annat jag tycker är äckligt.

3. Ibland blir jag otroligt sugen på blodpudding och leverpastej, men kan inte äta det för att jag vet vad det innehåller. Det riktigt vänder sig i magen på mig. (Jag är fjantig, jag vet.)

4. Min nya favoritdag är måndagar!

5. Jag tror på spöken och ufo:n.

6. Jag har en variant på tvångstankar, måste trampa med vänster fot på sista trappsteget påväg nerför trappor. Om jag ser att det kommer bli höger fot måste jag endera hoppa över ett trappsteg eller stanna och låtsas göra något så att det blir vänster fot som går på sista steget. (Har jag väldigt bråttom kvittar det oftast vilken fot det blir. Men på ställen jag går ofta brukar jag memorera om det är jämnt eller ojämnt antal trappsteg så jag vet vilken fot jag ska börja med.)

7. I mitt hem tycker jag om att ha saker och ting på ett speciellt sätt, då tycker jag att det är jobbigt om folk flyttar runt mina saker.

8. Jag tycker inte om att låta andra diska åt mig, det är bara några få utvalda personer som får göra det.

Jag utmanar: Dom som vill får göra den här listan, har inga särskilda att utmana. Om du antar utmaningen får du gärna lämna en kommentar så jag kan kolla :)