Ojoj, lite lustigt var det.

Inatt drömde jag att jag hade fått en kallelse från Idol-juryn, dom ville att jag skulle vara med och tävla.

Uttagningarna i min dröm var liiite annorlunda mot hur det är på riktigt.

I min dröm spelade man in en video och skickade in och så kallade juryn dom som dom tyckte var bra nog så fick dom komma och tävla i en uttagning, på så sätt slapp dom att lyssna på en massa folk som inte kunde sjunga what so ever.

Iaf, juryn hade sett min video och gillade den väldigt mycket och ville ha dit mig. Tävlingen gick av stapeln i ett bibliotek. Min pojkvän som var författare var i biblioteket och signerade böcker i samma rum där Idol-tävlingen skulle vara. Mamma var med mig som stöd.

Jag förstod inte hur juryn kunde tycka att jag var bra nog för att vara med och tävla, jag hade inte sjungit en ton rätt. Jag var verkligen helt kass. Så tanken slog mig att det var just därför dom kallat mig, för att ha någon att skratta åt. Jag blev bara nervösare och nervösare. Alla tävlanden var hur bra som helst. Tillslut var det bara ett namn kvar att ropa upp och det var mitt namn. Jag blev alldeles till mig och sa till min mamma att jag inte ville vara med, att jag bara ville åka hem. Var nästan helt hysterisk. Dom ropade mitt namn igen och undrade om det fanns någon där som hette så. Mamma buttade iväg mig mot scenen. När jag nästan var framme kom det en annan tjej springandes och sa att hon hette så, jag blev överlycklig och skrek högt: "Åh vilken lättnad, det fanns en till som hette så.. Jag slipper! Wohoo!"

Jag stod mitt på golvet bland allt folk och skrek detta, alla tittade på mig och började skratta. Jag sprang och gömde mig bakom ett skynke.

Efter att den andra tjejen med mitt namn hade sjungit var det paus.

I pausen tog jag mig en tur med bilen (i mina drömmar är jag kung på att köra bil, i verkligheten - inte så kung) jag körde vilse på en lång, smal grusväg. Fick vända på en gård och på tillbakavägen skrev jag ett långt brev till var och en i juryn där jag förklarade att dom måste hört fel och allt det där.

Jag pratade med juryn när jag kom tillbaka och det visade sig att det inte var för min sång dom ville att jag skulle komma, det var för den skriftliga rekommendationen dom fått från mina vänner. Dom tyckte den var så rolig att dom bara var tvungna att få träffa mig.

En kompis hade skrivit i det där brevet att jag satsade på att bli trafikpolis för döva i stan. Att jag skulle sätta in en ledning i örat på mig själv så att jag skulle kunna höra dom. Juryn fann det mycket roande.

I en annan dröm idag drömde jag att jag träffade den första tjejen jag var tillsammans med, hon som är arg på mig - eller iaf inte pratar med mig längre för att jag började träffa Tjej.

I drömmen mötte jag henne i min trappuppgång, hon vägrade att ens titta på mig. När jag frågade varför sa hon att det inte hade med mig att göra. Sen tittade hon på mig med ett hånflin och sa: "Fast det tror jag inte ens på själv".

Då blev jag arg och sa att hon kunde dra åt helvete. Det kändes bra.

I en tredje dröm blev jag hånad som aldrig förr för att jag hade trott att jag var bra nog för att få vara med i Idol. (Fast jag tror inte ens jag sov ordentligt när jag drömde det, så det kan vara så att jag hånade mig själv.)

Jag fick försvara mig och förklara att det inte alls var så. Att jag i själva verket vet hur kass jag är.

Drömde mer, men det räcker för nu.

Jag förstår inte vart jag får allt ifrån.

Men lite lustigt är det ibland.

Skulle ha varit på flytta-ihop-/födelsedagsfest med flatmaffian idag. Den började fem, men då hade jag inte ens vaknat till liv ordentligt.

Efter förfesten ska gänget på gayfest på en jättetråkig krog i stan, så dit hade jag inte velat följa med iaf.

Ska hoppa i duschen nu och sen ringa den där kompisen som skrev rekommendationsbrevet åt mig i drömmen, se om hon känner för att följa med till Harry's.

I would give my all.

Fan också.

Nu sitter jag här igen och det enda jag kan tänka på är Tjej.

Hon skrev till mig på msn för en stund sen. Frågade vad jag gjorde och jag svarade att jag kollade på tv och lyssnade på musik. Så frågade jag henne vad hon gjorde. "Har besök jag.." var svaret jag fick. Dum som jag är frågade jag vem hon hade på besök. Det var någon tjej.

Tjej sa att hon bara skulle kolla om jag var på krogen.

"Nope jag är inte på krogen så du kan lugnt gå dit utan att riskera att träffa på mig", svarade jag då.

Hon sa att det inte var så hon menade. Jag sa att hon fick ha så kul med den där tjejen och att vi säkert skulle höras någon annan gång kanske.

Och vitsen med att skriva till mig ikväll var att göra mig svartsjuk/ledsen?

Well, grattis på henne isf! Hon lyckades.

Jag förstår inte varför det ska behöva vara så otroligt jobbigt?

Och så fruktansvärt svårt att sluta tänka på henne, sluta tycka om henne?

Är det någon som har något bra tips på hur man kommer över någon?

Allt det här trasar sönder mig totalt. Jag orkar inte sånt här.

I trade my old shoes for new feet.

Jag blir så trött på den här kroppen ibland så det finns inte.
En kompis frågade om jag ville med på Harry's ikväll och katt-kompisen ville också ha med mig ut, men då ska jag ju självklart vara alldeles för sliten för att ens orka ta mig ur sängen innan kl.19
Så här sitter jag nu, fortfarande iklädd pyjamas (iofs har jag ju alltid på mig pyjamas när jag är hemma) och har bara varit uppe i lite mer än en och en halv timme.
Ont har jag så det visslar om det, men jag vill inte sitta här ensam med katten ikväll. Inte så kul.
Får se vad bror och brors tjej kommer fram till, kanske kan få träffa dom en sväng iallafall. Vore trevligt!

Pappa är på sjukhuset nu och får cellgiftsbehandling, han får komma hem imorgon igen.
Idag hade han fått två påsar blod, hans värden var inte höjdarbra. Så nu kanske han kommer bli lite piggare och orka lite mer, jag håller tummarna.
Kom inte in till stan så jag kunde hälsa på honom något idag, dom andra gångerna han har legat inne har jag varit där och hälsat på. Så nu känner jag mig lite elak, även om jag vet att han inte räknar med att vi ska hälsa på honom när han bara ligger inne över natten.
Det är bara mitt samvete som spökar lite, det vet hur man ställer till det för mig.

Inatt (eller idag blir det väl) drömde jag att jag skulle på bal, jag hade en jättefin rosa sidenklänning på mig. Fick låna ett par fina, högklackade sandaler av en kompis. Hon har lite större fötter än mig så jag fick ha ett par vanliga strumpor i sandalerna. Alla som har sett mina strumpor vet hur mina "vanliga" strumpor ser ut, det är motiv för hela slanten som gäller där. Över klänningen hade jag en mycket tjusig (eller inte) t-shirt, så ni kan ju tänka er hur tjusig jag var i den utstyrslen.
Jag tror balen skulle vara i skolan, där jag var på praktik för ungefär hundra år sen (eller kanske för sju år sen). Jag träffade på en gammal klasskompis på balen, en kille jag gick i samma klass som från vårterminen i tvåan ända till i nian. Det visade sig att han visst hade en enäggstvilling som ingen hade vetat om. Han var väldigt elak, ond rent ut sagt (kanske till och med Djävulen själv).
En tjej som var på balen var gravid. Den elaka tvillingen dödade både tjejen och fostret genom att "åka" rakt igenom hennes kropp med sin egen kropp. Det såg inte så trevligt ut. Det blev blod överallt och tvillingen skrattade så där rått och elakt som onda människor gör.
Efter ett tag insåg vi att tvillingen inte var någon tvilling, det var bara så att klasskamraten hade en snäll personlighet och en elak personlighet.
(Kan den drömmen komma från att jag inbillar mig att jag själv har flera personligheter/alter egon? Men om det nu är så, så är väl ändå inte jag sådär ond och elak? Ingen av mig menar jag?)

Näej vet ni vad, nu ska jag släpa mig in i duschen och se om jag blir lite piggare.

Vad ska man ta sig till?

Idag ville jag inte vakna. Jag gjorde mitt allra bästa för att somna om varje gång jag vaknade.

Var ju väldigt trött och sliten igår så jag somnade ganska tidigt (tror jag iallafall).
Skulle starta om datorn för den var så otroligt seg, den var inte direkt snabb på att starta om sig heller, under tiden den höll på la jag mig ner på soffan. Efter ett tag (typ en halvtimme eller så) insåg jag att den hade låst sig.
Orkade bara inte sätta mig upp så jag låg kvar och tittade på tv en stund innan jag somnade.
Katten har varit översocial och legat bredvid mig, eller på mig för all del, hela natten.

Vaknade någon gång mellan tio och elva, men vände på mig och blundade tills jag somnade om.
Pappa ringde kvart i ett, jag var inte trött längre, men vände ändå på mig igen och blundade tills jag somnade.
Så gjorde jag varje gång jag vaknade, till slut somnade jag inte om fler gånger, och när klockan var mellan halv fem och fem hade jag så ont i kroppen att jag inte orkade ligga ner mer.

Drömde massa knas.
Ena stunden var det snö överallt och jag var i skogen utanför min mamma. Sen helt plötsligt var det strålande sol och sommar, jag och bror var på semester.
Nästa sekund var vi ett gäng som var i en nöjespark av något slag.
Det var hur många stora klätterställningar (såna som är i vanliga lekparker, fast mycket större) som helst, överallt. Vi började klättra och hade jättekul, ända tills vi kom upp i en jättehög ställning och jag fick klättra upp på kanten av ställningen och skulle gå över en jättesmal, lång bräda. Vi var väldigt högt upp och det fanns inget skyddsnät, regnat hade det gjort också så brädorna var halkiga. Jag har lite höjdskräck, så jag kände att jag aldrig skulle klara mig över till andra sidan. Kön bakom mig blev bara längre och längre. Jag backade och någon fick hjälpa mig ner. Dom jag var där med ville fortsätta leka och klättra, så jag började min resa mot fast mark på egen hand. Åkte lite rutchkana och gick i trappor. Det tog en evighet innan jag ens var i närheten av marken.
Dom jag var där med kom i kapp mig när jag satt och vilade på en rund grej med ena benet utanför kanten, jag kom inte ner så en kille som jobbade fick lyfta ner mig. Eftersom jag hade varit så rädd skulle jag få en Michael Jackson (?) peruk. (Vem vill inte ha en sån liksom?) Men istället för en sån peruk fick jag välja mellan en lila-svart kattmask, en rosa kattmask (alla tror naturligtvis att jag valde den rosa) och en rosa mjukiskatt.
Ja, såklart valde jag den rosa kattmasken först. Tänk bara så söt jag skulle ha varit på nästa maskerad (för jag går på väldigt många maskerader). Men killen som skulle ge mig den berättade att han hade en lila-svart och sa att den var väldigt verklighetstrogen, så verklig att en kompis till honom som hade sin  hund med sig till honom hade bett honom stänga in katten för att hunden blev rädd (!). Det slutade med att jag valde den rosa mjukiskatten istället. Bra val, tyckte killen och gjorde tummen upp.
När jag kom ner på fast mark var det is överallt så jag halkade lite.

Drömde även mer knas, men det räcker med drömmar för nu.

Where I follow,

you'll go.

Jag tycker så mycket inte om att sätta mig på en iskall toalettring av porslin.

Det är vid sådana tillfällen jag önskade att jag var kille.

Glass it is.

Nu har jag äntligen satt mig tillrätta i soffan, ska vila lite.

Pappa är här, vi håller på att laga mat - kasslergratäng. Han visade hur man gjorde, så nu kan jag göra det själv nästa gång. (Otroligt avancerat, måste jag säga.)

Snart kommer även bror och brors tjej, dom ska äta med oss. Trevligt.

Blev otroligt sliten efter sjukgymnasten. Den nya vikarien var där idag, hon var inte blyg på att ta i när hon masserade. Nästan så att det är varning för blåmärken. Var väldigt spänd från skulderbladen, upp på axlarna och i nacken, så det behövdes nog att dom tog i. Hoppas bara jag inte har alldeles för ont i morgon och i helgen.

Är ju meningen att jag ska på flytta-ihop-/födelsedagsfest på lördag. Vill inte missa den, mer eller mindre hela flatmaffian kommer vara där.

Jag vet att jag nog egentligen borde vara hemma och ta det lugnt bara, har blivit en massa härj varenda helg senaste månaden (minst). Börjar bli ganska sliten, kroppen hinner inte riktigt återhämta sig mellan varven.

Men jaa, jag vill också ha kul ju.

Nu ska jag göra annat, återkommer med säkerhet senare.

Close my eyes and count to ten.

Jag skrev till Tjej på msn inatt och hon svarade faktiskt.

Även om det inte är intressant för andra, kommer här våran konversation:

Tjej: hej

Jag: är du fortfarande arg, eller inte glad, på mig?

Tjej: varför undrar du?

Jag: men det är väl inte så konstigt om jag vill veta det?

Tjej: tycker bara det va ett dåligt beteende..men kanske har fel?!..

Jag: det beror ju på vad du syftar på?

Tjej: när ni stog och pratade så bara ber ni en att gå..kanske ville växla några ord...sen svarade du inte i telefon..bara trycker bort en..varför? hade jag gjort dej nå ont?

Jag: okej, det var kanske inte så snällt att trycka bort dig. men jag hade inte hört vad du sa när jag var där inne iaf. nej, du hade inte gjort mig nåt ont. inte då, men nog fan har du gjort mig ont innan?

Tjej: ja men du va ju trevlig innan jag presentera dej för hennes syrra..sen gick det inte att säga flaska till varken dej eller hångel-kompisen..

Jag: jo det har du rätt i. jaa jag kan inte förklara det på annat sätt än att vi ville prata ifred då

Tjej: jag hade inte neka er till det..men litte måtta på beteende finns det väl

Jag: jo det gör det väl

Tjej: jo tror det..kanske ska göra samma sak...först va jätteglad att se dej..sen butta iväg dej .. blir det bra?

Jag: du gör precis som du vill. men om du försöker se det hela ur min synvinkel så är kanske mitt beteende i lördags ganska lindrigt mot hur du betett dig mot mig? eller har jag fel?

Tjej: så du menar att du helt plötsligt när du träffade hångel-kompisen betedde dej så för att jag vart elak mot dej?

Jag: det har inget med hångel-kompisen att göra

Jag: jag tror inte riktigt du förstår hur jobbigt allt det här är

Tjej: jag gör nog inte det..förlåt

Jag: varför säger du förlåt?

Tjej: för det är ju jobbigt för dej

Jag: jag är inte ute efter att du ska säga förlåt, jag vill inte att du ska säga det..

Tjej: okej förlåt att jag sa förlåt

Jag: =P

Tjej: =)

Tjej: men du hade kul hos hångel-kompisen eller?

Jag: det hade jag

Tjej: ok bra det då

Jag: japp

Jag: jaadu, jag vet inte om jag ska säga förlåt för i lördags eller om jag ska låta bli.. jag har rätt dåligt samvete för att jag gjorde som jag gjorde men jag vet inte om det blir bättre av att säga förlåt. och jag kan nog inte säga det förrän jag är säker på att jag menar det..

Tjej: okej jag ber dej inte att säga det..bara undrade varför du gjorde så

Jag: nej jag vet att du inte ber mig säga det, det tappar liksom lite betydelse om man måste be om det..

Jag: jag ville bara förklara varför jag inte sagt det

Tjej: okej..

Tjej: ska åka och hämta hångel-kompisen nu så hörs säkert senare

Jag: okej. du får hälsa till henne

Tjej: ska jag göra

Tjej verkar vara en så person som säger förlåt åt höger och vänster, sen om hon menar det är en annan sak. Jag är mer sån att jag inte kan be om förlåtelse om jag inte anser att jag har gjort något fel, eller menar det.

Jag har ruskigt dåligt samvete från och till över mitt beteende i lördags. Jag vill gärna tro att jag egentligen inte är elak, utan ganska snäll.

Jag skulle inte vilja få den behandlingen av någon som Tjej fick av mig och hångel-kompisen, vilket ändå talar för att jag tycker att jag gjorde fel.

Samtidigt kan jag inte riktigt bestämma mig. Hon behandlade inte mig särskilt snällt. Men det är ju inte någon ursäkt för att vara elak mot henne.

Åh jag blir galen av alla dessa funderingar.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga till den människan. Det finns så mycket jag vill få henne att förstå.

Jag vill att hon ska förstå hur illa hon gjorde mig. Hur mycket jag tyckte om henne, hur mycket jag fortfarande tycker om henne.

Det är så mycket jag själv vill förstå. Varför jag ens tycker om henne och lägger så mycket energi på henne när hon uppenbarligen inte är värd det. Vad jag gjorde för fel. Vad jag kunde ha gjort annorlunda.

Det är otroligt jobbigt att inte kunna få henne ur tankarna. Att inte kunna släppa henne, glömma och gå vidare.

Jag tror att det kanske var dumt att skriva till henne inatt. Det hade givit mig en viss tillfredsställelse om det hade varit hon som skrivit först.

Nu har jag spenderat hela natten efter vårat givande (ha!) samtal med att växla mellan att vara ledsen, arg, uppgiven, förtvivlad, förvirrad och irriterad.

Jag förstår inte varför hon ska vara så svår att komma över?

Det gick väldigt lätt att komma över tjejen jag dejtade i slutet av sommaren, och killen jag var tillsammans med en mycket kort period i höstas. Båda två dissade mig för sina ex. Jag kanske inte tyckte om dom på riktigt?

Det kanske är svårare med Tjej för att jag känner att det är mitt fel att det blev såhär?

Om inte jag hade tagit det så hårt att pappa blev sjuk igen, om jag inte varit så ledsen över det, kanske jag inte hade varit så svår att prata med? Då kanske hon hade fortsatt tycka om mig och velat vara med mig?

Tjejen jag var tillsammans med sommaren -06 tog det jättelång tid att komma över, ibland känns det som att jag fortfarande inte kommit över henne helt. Henne tyckte jag verkligen så otroligt mycket om.

Ska det ta lika lång tid med Tjej?

Då skjuter jag mig. (Nej, det gör jag inte. Men jag kan väl få låta lite dramatisk..)

Ibland blir jag en smula trött på mig själv och mitt liv. (När jag säger att jag blir trött på mitt liv spelar naturligtvis andra saker än "olycklig" kärlek in. Hade det inte varit för det andra kanske det inte hade varit så jobbigt, det där med kärleken. Nu blir det lite som tårta på tårta. Sten på sten. Ja, ni förstår.)

Om jag skulle försöka sova en timme eller två. Ska till sjukgymnasten kl 14, och det kanske vore trevligt att vara där i tid för en gångs skull. Har trots allt en kvarts promenad istället för fyra minuter dit.

Jag är söndersliten och grå

Det lustiga är att hur många gånger jag än har önskat något vid dessa klockslag så har inget slagit in (otroligt nog).

Ändå blir jag lika barnsligt förväntansfull varje gång klockan närmar sig 00:00, 11:11 eller 22:22.

Jag kniper ihop ögonen, kniper med tårna, håller tummarna och önskar för allt vad jag är värd.

Säger aldrig mina önsknigar högt (för då trillar tänderna ut) och ändå blir det aldrig som jag önskar.

Mitt lite mer mogna jag (som om jag har något moget "jag") vet att mina önskningar aldrig kommer slå in bara för att jag vissa klockslag önskar som aldrig förr.

Men barnet i mig vill så gärna tro.

I det här fallet är jag villig att göra mitt inte barn till viljes, jag kommer inte ge upp tron på dom magiska klockslagen.

Alla förtjänar vi lite magi i vardagen.

"Hokus Pokus, hela världen är din".

(Nej, jag har inte önskat mig hela världen.)