Det känns som att mitt hjärta har hamnat i höjd med fotknölarna.

Åkte till henne igår och hämtade mina kläder.

Innan vi åkte och i bilen dit kände jag mig relativt säker på att det inte skulle fortsätta vara vi.

Men när jag väl satt där mitt emot henne på sängen så insåg jag att alla känslor fortfarande finns där.

Jag tror hennes känslor också finns kvar.

När vi satt där kunde jag inte ens föreställa mig henne i den situationen som svek mig så fruktansvärt, jag vet inte vad jag ska tro längre.

Jag vill så gärna tro på henne, lita på henne.

Men jag vet inte om jag törs. Tänk om jag struntar i all information jag har fått, väljer att lita på henne och så visar det sig senare att allt jag hört faktiskt är sant?

Som det känns nu orkar jag inte bry mig om den andra personen. Jag orkar verkligen inte mer.

Jag vill bara att det ska vara hon och jag. Och då kommer jag antagligen få acceptera den andra personen också.

Jag vet inte om jag kommer klara av att acceptera den andra personen, men jag är beredd att försöka.

Om inte annat för att se om sanningen till slut kommer fram.

Hela situationen sliter otroligt mycket på både kropp och själ.

Jag undrar om jag kommer komma ut ur allt det här någorlunda hel iaf.

Jag har svårt att lita på folk. Och efter den här turen kommer det inte direkt bli lättare.

Jag har blivit lovad ärlighet från henne gång på gång, men inte bara en gång har jag kommit på henne med att inte vara ärlig mot mig.

Hon har haft en massa förklaringar till varför hon inte sagt något, och dum som jag är har jag trott på henne.

Betyder det att jag får skylla mig själv? Att jag får skylla mig själv för att jag varit så dum och litat på henne?

Ska försöka greja lite här hemma nu och hoppas på att det kan göra att jag inte tänker så mycket på henne och allt som är.

Jag tycker inte om att bli förd bakom ljuset, att det ljugs för mig.

Men vad gör man när man har fått reda på en massa saker, bakvägen tyvärr, och inte kan tala om att man vet?

Saken det handlar om är ett stort svek mot mig. Men när jag fick veta föll en massa pusselbitar på plats.

Jag har grubblat och grubblat på vad jag ska göra, men jag kommer inte fram till något vettigt alls.

Samma jävla situation som innan, bara att jag vet lite fler detaljer.

Det är jobbigt, men samtidigt en lättnad att ha fått veta lite så jag slipper undra så mycket.

Vi kommer inte kunna prata om det här, men jag vet ju lite mer vad hon går för nu och antagligen lite mer om vad jag har att vänta mig.

Tilliten är ju som bortblåst, tyvärr.

Känns inte jättekul, men nu är det inte mycket att göra åt det.

Inte inatt iaf.

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till, vad jag än gör så blir det fel.

Hur tar man sig ur en sån situation på bästa sätt?

Det känns som ett rent helvete.

Det är så tragiskt. Jag läste igenom dom inläggen jag lagt ut senast här. Det tragiska är inte riktigt att jag skrivit eller egentligen vad jag skrivit.

Men någonstans gick det väldigt fel. Den där vännen jag skrev om 11 februari, när vi var på kryssningen.

Det blev verkligen så fel det kan bli. Det är inga hårda ord mot eller om varandra (inte hårda ord mot varandra iaf, och jag hoppas det inte är några om varandra heller).

Inte för att jag vet om det ens skulle vara möjligt med hårda ord mot varann, vi har inte haft kontakt alls sen då i februarui.

Jag försökte mig på att skicka ett grattis-sms till henne på hennes födelsedag i maj. Det svarade hon på i sin blogg.

"Har man inte hört av sig på tre månader behöver man inte skriva grattis heller."

Jaha, tänkte jag, här försöker jag gratulera henne på hennes födelsedag och får svaret i ett inlägg i hennes blogg.

Och hur många gånger hörde hon av sig till mig under den tiden? Eller efter? Inte en enda gång!

Hon vet hur hårt jag tog på allt som var mellan mig och tjejen jag var tillsammans med. Hur hårt jag tog det att en av mina bästa vänner väljer att umgås med mitt ex istället för mig. 17 års vänskap åt helvete.

Jag tycker att hon själv borde ha kunnat höra av sig åtminstone en enda gång.

Men den hårda sanningen var nog att jag inte betydde så mycket för henne trots allt.

Hur som helst sitter det en liten flicka inom mig som saknar sin lekkamrat.

Det känns verkligen som hundra år sen jag skrev här sist.

Men vem vet, det kanske blir oftare numera.

Min "vanliga" blogg är inte önskvärd längre, den är låst nu.

Och även om inte vem som helst kan läsa den känner jag inte att jag kan skriva vad som helst där längre.

Det har varit så otroligt mycket tjafs om den där bloggen senaste månaderna och jag pallar inte längre.

Jag hade hoppats på att kunna få leva mitt liv som jag vill, men som det är nu är det inte möjligt.

Man måste prioritera och göra val i livet.

Och det gör otroligt ont att inte bli prioriterad och vald av den man älskar, men jag antar att det är smällar man får ta.

Jag har inte bett henne välja, för jag vet att hon inte kan det och jag vet att det är fel av mig att ens vilja bli vald. Men jag hade till 723 % valt henne om situationen varit omvänd.

Om man säger såhär..:

I ena vågskålen sitter jag som gjort allt jag kan för att stötta och finnas där sen dagen vi möttes för över ett halvår sen.

I andra vågskålen sitter hon som det bara är bråk med hela hela tiden. Hon som blir galen om hon får veta i vilken utsträckning jag finns. Hon som tar till alla knep för att manipulera och knäcka folk. Hon som hotar och gapar. Hon som det har bråkats och tjafsats med i två år. TVÅ ÅR.

Jag har sagt att jag inte orkar mer, att jag blivit helt knäckt av situationen.

Visst det har varit så sen jag kom in i bilden och jag visste från början hur det var.

Men inte i vilken utsträckning.

Och jag har fått höra sen allra första början att det kommer bli bättre, snart ska vi slippa allt bråk, men det blir aldrig någon förändring.

Hon är det bästa som har hänt mig och jag vill ha henne. Bara henne.

Men det verkar som att det på sätt och vis blir ett paket.

Jag får henne. Och hon som bråkar.

Vi har tjafsat om det här i en månad nu, för det var då jag sa ifrån.

Jag försöker förstå hur hon har det, jag vet att det inte är lätt för henne.

Men jag då? Mina känslor?

Jag förstår inte hur vi ska klara det här.