Jag sitter här och gäspar som en tok, så det är väl kanske bäst att passa på att gå och lägga sig då, och hoppas på att somna.

Han svarar fortfarande inte och jag känner mig som jordens stalker. (Jag kanske är en sån där psykopatisk stalker? En som är för dum för att inse det?)

Jag önskar jag hade en gnutta mer självbehärskning, men jag är en ynklig och svag människa. (Ha..haha..hahahaa..)

Det är ju faktiskt löjligt att jag lägger ner så mycket tid och energi på att älta honom, när han uppenbarligen har glömt mig och gått vidare.

Jag känner mig själv såpass väl att jag vet att känslorna för honom kommer att svalna relativt snabbt. Jag släppte aldrig riktigt in honom. Om någon skulle fråga honom vem jag är, vem jag verkligen är, skulle han nog inte kunna svara. Jag har knappt berättat någonting om mig själv för honom.

Jag släpper inte folk för nära inpå, och verkligen inte på en gång. Det tar lång tid att verkligen lära känna mig. Folk kan tro att dom känner mig, men det är få personer jag berättat mer än en bråkdel om mig själv för. Det finns kompisar jag känt i över tio-femton år som fortfarande egentligen inte vet särskilt mycket om mig.

Eller så kanske jag bara inbillar mig att dom inte vet vem jag är. Jag kanske bara vill tro att dom inte gör det för att inte känna mig så sårbar?

Oj så djupt det blev helt plötsligt.

Godnatt på mig.

Nu sitter jag här igen.

Jag misstänker att jag inte kommer behöva fundera särskilt mycket på om jag klarar av att vara vän med honom eller inte. Känns som att han sa att han ville det bara för att det skulle låta bra.

När jag sa att det var okej att han fortsatte låna böckerna då i lördags, om det nu inte var så att vi sa hej då och han inte ville träffa mig igen, ville han gärna göra det. Och han sa att det ju var jag som sagt att jag inte ville det. Men det var inte alls vad jag sa. Jag hade bara sagt att jag kanske inte klarade av det. Och det sa jag igen då i lördags, att det kanske jag inte gör.

Det är inte min starka sida att vara kompis bara sådär, inte i den situationen i varje fall.

Men som sagt, jag kommer nog inte behöva fundera särskilt mycket på det. Känns som att han undviker mig.

Jag ångrar bittert att jag inte sa något i lördags när jag var där för att vi skulle prata igenom allt. Fast min åsikt var väl mer att det inte fanns något att prata om eftersom han redan hade sagt att han visst inte alls glömt sitt ex, och att han nog inte klarade av att ha mig som flickvän just nu. (Han släppte nämligen bomben via msn på fredagen.) Men han sa att det var mycket han ville prata med mig om, för han ville ju inte på något sätt såra mig. Vilket han var smart nog att inse att han nog redan hade gjort.

Ja, jag var hos honom i åtta timmar och det enda han lyckades klämma ur sig som hade med honom och mig att göra var: "Jag är verkligen ledsen över att det blev såhär".

Inte illa att klämma ur sig så mycket på så lite tid. (Jag vet, ibland är jag bra på det där med ironi.)

Önskar jag frågat lite mer och sagt lite mer vad jag tyckte. Men det är väl aningens lite för sent nu. Så nu sitter jag här och biter i det sura äpplet.

På återseende.