Gårdagskvällen blev mycket lyckad!

Först lagade vi god mat och sen, lagom till idol, fick vi sällskap av ytterligare två klasskamrater till dom. Så vi kikade på finalen och pratade och skrattade som tokar mellan varven.

Längesen jag hade så kul och skrattade så mycket!

Strax efter tolv inatt fick jag ett samtal från en kompis som tyckte jag skulle komma och umgås med dom, det var ju så längesen sist.

Jag bestämde mig för att knata dit. Det var riktigt trevligt att träffa dom!

Träffade den ena tjejen som var där ett tag i slutet av sommaren/början av hösten. Det gick inget vidare då hennes ex fortfarande var med i bilden (jag vet inte hur jag lyckas träffa folk som inte kan släppa sina ex?) så det hela blev nerlagt och vi bestämde oss för att bara vara vänner.

Iaf, jag sov hos henne inatt och det känns lite knas efter det. Blev lite tokigt så får väl se om det är som det ska mellan oss.

Idag läste jag en blogg och fick utan förvarning (okej, jag visste redan innan att jag inte är helt oberörd av personen ifråga) en oangenäm påhälsning av ett svart (Eller är det kanske grönt? När man pratar om avund är det väl grönt iaf?) litet monster, även känt som 'svartsjuka'.

Det högg till någonstans i hjärtetrakten och mina ögon skickade iväg blixtar med ljusets hastighet. (Nej, jag är inte särskilt stolt över det. Men sådan är verkligheten.)

Nu ska jag skutta in i duschen och sen bär det iväg till stan igen.

Förfest med tre av dom som var med igår plus en nykomling. Sen blir det utgång.

Som ett tårögt barn

har du gjort mig svag

Inatt drömde jag massa mardrömmar (som vanligt).

Först tog det evigheter att somna för att jag hade så ont efter sjukgymnasten, gjorde till och med ont att ligga mot kudden. Sen när jag väl somnat fick jag sova två-tre timmar innan jag vaknade av mardrömmarna och trodde det stod någon bredvid sängen. Blev dörädd, men insåg ganska snabbt att det inte var någon där. Så det var bara att knö runt lite i sängen för att slutligen somna om. Självklart drömde jag fler mardrömmar, så jag känner mig inte alldeles för utvilad.

Men jag ser fram emot kvällen. Blir idolkväll hos en kompis med några klasskamrater till henne. Roligt att träffa lite nya människor.

Tänkte försöka vara lite effektiv innan det bär av till stan.

Diska lite och sånt där tråk. Men det är väl lika bra att sätta igång så det blir gjort.

Tack för mig.

Jag sitter här och gäspar som en tok, så det är väl kanske bäst att passa på att gå och lägga sig då, och hoppas på att somna.

Han svarar fortfarande inte och jag känner mig som jordens stalker. (Jag kanske är en sån där psykopatisk stalker? En som är för dum för att inse det?)

Jag önskar jag hade en gnutta mer självbehärskning, men jag är en ynklig och svag människa. (Ha..haha..hahahaa..)

Det är ju faktiskt löjligt att jag lägger ner så mycket tid och energi på att älta honom, när han uppenbarligen har glömt mig och gått vidare.

Jag känner mig själv såpass väl att jag vet att känslorna för honom kommer att svalna relativt snabbt. Jag släppte aldrig riktigt in honom. Om någon skulle fråga honom vem jag är, vem jag verkligen är, skulle han nog inte kunna svara. Jag har knappt berättat någonting om mig själv för honom.

Jag släpper inte folk för nära inpå, och verkligen inte på en gång. Det tar lång tid att verkligen lära känna mig. Folk kan tro att dom känner mig, men det är få personer jag berättat mer än en bråkdel om mig själv för. Det finns kompisar jag känt i över tio-femton år som fortfarande egentligen inte vet särskilt mycket om mig.

Eller så kanske jag bara inbillar mig att dom inte vet vem jag är. Jag kanske bara vill tro att dom inte gör det för att inte känna mig så sårbar?

Oj så djupt det blev helt plötsligt.

Godnatt på mig.

Nu sitter jag här igen.

Jag misstänker att jag inte kommer behöva fundera särskilt mycket på om jag klarar av att vara vän med honom eller inte. Känns som att han sa att han ville det bara för att det skulle låta bra.

När jag sa att det var okej att han fortsatte låna böckerna då i lördags, om det nu inte var så att vi sa hej då och han inte ville träffa mig igen, ville han gärna göra det. Och han sa att det ju var jag som sagt att jag inte ville det. Men det var inte alls vad jag sa. Jag hade bara sagt att jag kanske inte klarade av det. Och det sa jag igen då i lördags, att det kanske jag inte gör.

Det är inte min starka sida att vara kompis bara sådär, inte i den situationen i varje fall.

Men som sagt, jag kommer nog inte behöva fundera särskilt mycket på det. Känns som att han undviker mig.

Jag ångrar bittert att jag inte sa något i lördags när jag var där för att vi skulle prata igenom allt. Fast min åsikt var väl mer att det inte fanns något att prata om eftersom han redan hade sagt att han visst inte alls glömt sitt ex, och att han nog inte klarade av att ha mig som flickvän just nu. (Han släppte nämligen bomben via msn på fredagen.) Men han sa att det var mycket han ville prata med mig om, för han ville ju inte på något sätt såra mig. Vilket han var smart nog att inse att han nog redan hade gjort.

Ja, jag var hos honom i åtta timmar och det enda han lyckades klämma ur sig som hade med honom och mig att göra var: "Jag är verkligen ledsen över att det blev såhär".

Inte illa att klämma ur sig så mycket på så lite tid. (Jag vet, ibland är jag bra på det där med ironi.)

Önskar jag frågat lite mer och sagt lite mer vad jag tyckte. Men det är väl aningens lite för sent nu. Så nu sitter jag här och biter i det sura äpplet.

På återseende.

Ja, det gick ju verkligen bra att låta bli att skriva till honom.

Efter att jag sett att han klickat i att han har ett förhållande på facebook, var jag tvungen (nej, egentligen var jag inte det) att skriva.

Han svarade faktiskt. Men efter att jag frågade om han var tillsammans med exet svarade han inget mer och en stund senare loggade han ut.

Jag borde ha låtit bli att skriva överhuvudtaget.

Jag förstår inte hur jag ska klara av att vara vän med han om han är tillsammans med henne. Jag kommer gå under.

Nej, då får det nog vara.

För övrigt är jag nog ganska arg på mig själv.

Jag ska visst föreställa den man kan ringa till när man känner för det. Och så ska jag ställa upp, bara sådär. För jag har ju inget bättre för mig än att sitta och vänta på att bli "utringd", nej nej.

Visst, jag tycker inte alltid särskilt mycket om mig själv. Men är jag inte värd mer?

Jag gick sönder ännu lite mer förut. Det var knäckande att läsa.

Hatar, hatar, hatar detta.

Hjärtat sjönk ner till fotknölarna för en liten stund sen.

Vet inte hur jag ska lyckas fiska upp det därifrån.

Idag är ingen bra dag.

Jag vill inte ha det såhär.

Ta mig härifrån.

Det är natt, och jag borde ha gått och lagt mig för längesen.

Han är inloggad på msn nu, med statusen satt på upptagen.

Det krävs verkligen all självbehärskning jag lyckas uppbåda för att inte skriva till honom.

Det är riktigt stressande och den lilla trötthet jag tidigare kände är nu som bortblåst.

Fan att jag inte gick och la mig då för en timme sen.

Jag vill faktiskt inte det här.