Igår och idag har det gått lite bättre med tankarna på Henne.

Så fort Hon dykt upp har jag gjort mitt bästa för att mota bort Henne.

Försöker intala mig att det här är det bästa.

Hjärtat gjorde dock en djupdykning ner till fotknölarna förut.

Att det kan göra så ont förstår jag inte.

Det gör ont i hjärtat, i magen, i armarna.

Det gör till och med ont i öronen. Inte inne i öronen utan mer i örsnibbarna liksom. Har aldrig varit med om något liknande.

Hon har sårat mig.

Och när någon gör det blir det aldrig på samma sätt igen.

Hur ska vi kunna vara vänner ens längre fram?

Vi var inte vänner innan vi började träffas så varför ska vi vara det nu?

Vänner respekterar varandras känslor.

Men som det är nu betyder inte mina känslor ett dugg.

Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar!

 (Där minst hälften gick åt till att skratta åt mig.)

(För så höga tankar har jag om mig själv, att jag tror dom pratar om mig.)