Det känns så konstigt. Så tomt på något vis.

Men det här kanske var vad som behövdes, hur ont det än gjorde?

Lite trist att det känns som att jag på något sätt förlorade två på samma gång bara.

Trodde jag kände människan, men det gjorde jag uppenbarligen inte. För det här är inte den personen jag lärde känna.

På ett sätt är jag inte jätteförvånad och det är också lite tråkigt.

Det känns iaf bra att veta att det finns några som bryr sig.

Som inte tycker att jag bara är löjlig utan förstår varför jag känner såhär.

Och tack hörrni för era kommentarer, dom värmer!

Jag har hittat ett par nya bekantskaper. Dom verkar vara himlans bra människor och jag trivs riktigt bra i deras sällskap.

Så jag ska försöka lägga all min energi på träningen och på att umgås med människor som hjälper mig upp istället för såna som drar ner mig.

Låter det som en bra plan?

Ah, the night is callin'

And it whispers to me softly, "Come and play"

But I, I am fallin'

And if I let myself go I'm the only one to blame