Och där kom alla jobbiga känslor tillbaka..

Nu sitter jag återigen här och funderar på om det är dags att bryta på riktigt.

Det har gått en månad och känslorna har inte minskat överhuvudtaget, dom har bara växt sig ännu starkare.

Jag kommer aldrig komma över Henne och kunna gå vidare om vi fortsätter som hittills.

Men vad ska jag ta mig till när jag älskar Henne så mycket?

Ena stunden känns det som att jag kan nöja mig med att få vara nära Henne när det passar Henne.

Sen helt plötsligt sjunker jag till botten och är förtvivlad som aldrig förr.

Allt är nattsvart och jag vill inte fortsätta såhär. Jag vill inte fortsätta alls.

Vilket liv skulle det bli utan Henne liksom?

Jag kan faktiskt se oss tillsammans om fem år. Om tio år. Alltid.

Jag har aldrig kunnat föreställa mig själv tillsammans med någon så långt fram i tiden.

Det måste väl betyda någonting?

Jag tror på riktigt att Hon är den rätta.

Att Hon är Hon med stort H.

Ja, ni fattar.

När Hon säger att Hon alltid kommer älska mig måste Hon ju förstå att jag inte kan ge upp?

Jag kommer antagligen svansa efter Henne tills Hon bryter, även om jag vet att det bästa för mig vore att släppa taget.

Men hur skulle jag kunna ge upp den enda människan jag någonsin verkligen kunnat vara mig själv med, som känner mig bättre än någon annan, som vet saker om mig som jag inte pratar med andra om och som ändå älskar mig?

Hur ska jag kunna ge upp den människan som betyder mest av allt?

En kompis tror att det vore bra att göra Henne svartsjuk, dejta andra.

Men jag förstår inte på vilket sätt det skulle hjälpa mig?

Då riskerar jag ju bara att förstöra mellan oss, vår vänskap och allt.

Kompisen tycker jag ska bryta med Henne, att Hon har det väldigt bra som det är nu. Hon har mig när Hon vill, men behöver inte känna sig låst i ett förhållande.

Kompisen har väl rätt, det är ju så det är.

Men säg att jag nu skulle ställa Henne mot väggen och säga "det får bli allt eller inget", då är jag övertygad om att Hon kommer säga "inget".

Skulle jag klara det?

Jag kan ju inte komma krypandes efter att ha ställt ett ultimatum och säga att jag bara skojade. Att jag visst kan nöja mig med mittemellan.

Jag känner Henne såpass väl att jag vet att Hon inte är en dålig människa, ett svin. Jag vet att Hon inte bara leker med mig.

Jag vet hur dåligt Hon mår över att det är såhär, över att jag mår dåligt.

Hon är ju inte medvetet elak.

Det här är vad jag tänker på dagarna i ända. (Som om inte det redan var uppenbart..)

Jag har jordens beslutsångest över vad jag ska ta mig till.

Jag vill träffa Henne så mycket det går.

Och ja, jag har en baktanke med det..

Jag hoppas på att Hon ska inse att Hon faktiskt vill ha mig tillbaka, att Hon vill att vi ska vara tillsammans.

Detta eviga tjat på mig..

Idag känns det lite ljusare.

Kanske är för att jag känner mig lite nöjd med mig själv, eftersom jag har orkat upp jättetidigt och tränat tre dagar i sträck nu.

Visst, det låter inte särskilt jobbigt.

Men för att vara jag är det rätt bra ändå. Brukar inte gå upp före tolv annars och tränat har jag inte gjort på år och dar.

Nu är det ändring på det. Träning fem dagar i veckan fram till 090206.

Det känns lite konstigt idag också..

Skulle ha firat sju månader med Henne idag.

Men istället är det prick en månad sen vi gjorde slut. Inte kul.

Så det är lite förvånande att det ändå känns lite ljusare just nu.

Tokigt. Men bra, antar jag?

Saknar Henne otroligt mycket. Och Hennes närhet.

Tog ingen sömntablett igår och var så rastlös inatt att jag inte kunde somna förrän närmare kvart i tre.

Hon skickade sms vid kvart över tio igår kväll där Hon skrev att Hon hade fått sladd på bilen och snurrat ett helt varv.

Jag blev orolig och skrev att jag tyckte Hon skulle ta det lite lugnt när det är halkigt ute för att jag vill ha Henne levande.

Hörde inget mer från Henne förrän typ fyra timmar senare.

Då skrev Hon att Hon inte gjort det med flit och så undrade Hon hur det hade gått på intervjun. (Ett par kompisar intervjuade mig om min livskvalité eftersom jag är sjukskriven.)

Jag berättade att det hade gått bra. Att vi hade fått oss ett gott skratt iaf.

Vi kom fram till att jag inte har någon livskvalité, att jag mår väldigt dåligt över att jag tappar så mycket socialt när jag inte har några arbetskompisar och över min ekonomiska situation. Och eftersom min ekonomiska situation är som den är så tappar jag mycket umgänge med mina kompisar, då jag inte kan följa med och hitta på saker. Dom överdrev en hel massa. Jag mår faktiskt inte så dåligt över det där. Och min ekonomiska situation är inte jättedålig.

Ena kompisen hade en teori till varför jag inte är heterosexuell också.

Hon menade på att det är för att min livskvalité är så dålig och jag inte har ett särskilt stort socialt umgänge, så därför tycker jag om både tjejer och killar för att ha större chans att hitta någon.

(Det är verkligen ingen av oss som tror att det är så, men dom skrev ner det i intervjun ändå. Jag skulle vilja se reaktionen från deras klasskompisar när dom har redovisningen, dom kommer garanterat tro att jag är helt väck.)

Sen kom vi fram till att eftersom jag känner mig mer dragen till tjejer så är jag deprimerad över att jag inte kan få barn. Den naturliga vägen går ju inte och eftersom jag har så dåligt med pengar kommer jag inte kunna adoptera heller. Så därför funderar jag nu på att starta "ett fosterfamilj", som ena kompisen så fint uttryckte sig. Fosterhem var ordet hon sökte.

Och nej, jag har absolut inga planer på att göra det.

I stort sett hela intervjun var överdriven eller påhittad. Vi skrattade så vi fick ont i magen alla tre. Det var välbehövligt med lite skoj.

När jag berättade för Henne om teorin "dålig livskvalité = icke heterosexuell" skrev Hon att Hon hoppades att Hon aldrig skulle bli arbetslös för Hon ville absolut inte bli gay.

Hon är allt bra rolig ibland.

Jag kan inte föreställa mig någon som är mer gay än Henne.

Var till sjukgymnasten förut. Och det uppe på tre dagars träning resulterade i att jag är helt slut i kroppen nu. (Det var jag iofs innan behandlingen också, men den gjorde ju inte saken bättre direkt.)

Dåligt med sömn (och mycket träning och behandling) flera nätter nu betyder finfin huvudvärk.

Jag skulle helst bara vilja lägga mig och sova nu. Men då sover jag ju garanterat inte inatt, så jag får försöka hålla mig vaken några timmar till.

Måste med bussen kl 7 imorgon. Ucsh..

Nej, nu ska jag lägga bort datorn en stund och iaf vila ryggen lite.

I see sunset in your eyes.