Sitter just nu med tårarna alldeles under ytan.

Dom hotar att bryta fram när som helst.

Är ett tag sen jag skrev nu. (Bortsett från inlägget "Skämmes ta mig fan!)

Det har varit en jobbig vecka med mycket tankar och känslor.

Efter inlägget jag skrev den 17:e, har jag pratat med både kompisen och Henne.

Jag hade fått nog. Blivit sårad mer än jag kände att jag klarade av.

Så jag bröt med kompisen.

Hon har ju redan brytit med mig så det behövde jag inte bry mig om.

Pratade i över 40 minuter med kompisen. Jag försökte förklara hur jag kände och varför jag kände så. Men varken kompisen eller Hon förstod.

Det kändes inte riktigt som att dom ens ville förstå.

Jag sa att jag inte pallar den situationen, att det gör för ont. Att jag och kompisen nog också får bryta tills allt har lugnat sig och känslorna svalnat lite.

Kompisen kunde inte förstå vad det skulle vara bra för.

Jag försökte förklara bättre, men det spelade ingen roll vad jag sa.

Det kanske är lite egoistiskt och barnsligt, men jag tycker att våran vänskap borde betyda lite mer än deras.

Jag och kompisen har känt varandra i över 17 år.

Kompisen och Hon har känt varandra i kanske 4 månader.

Om jag nu betyder så mycket för dom, om dom nu bryr sig så mycket om mig, som dom säger - då borde dom respektera mina känslor iaf lite?

Kanske vänta ett litet tag med att umgås på det viset (dom umgås bara som vänner, men det är jobbigt nog), tills allt har lugnat sig lite, tills känslorna svalnat och allt inte känns så jobbigt längre.

Jag säger inte att dom inte får vara vänner. Absolut inte!

Men hade situationen varit omvänd. Om det var jag som umgicks med någon av Hennes bästa kompisar hade Hon inte tyckt det var kul alls.

Eller om jag bjöd hem kompisens ex så snart efter att det tagit slut, (fast jag visste hur mycket exet betydde för kompisen och hur gärna hon ville ha tillbaka exet och hur jobbigt hon tyckte det var att hon och exet inte skulle umgås eller prata med varandra på ett tag), då hade det tagit hus i helvetet. Det hade verkligen inte varit populärt.

Det hade varit en dödssynd, mer eller mindre. Då hade jag varit en vän fattigare, det är jag övertygad om.

Kompisen sa själv att det inte hade varit okej om jag hade bjudit hem hennes ex på det viset hon har bjudit hem Henne.

Kompisens syn på saken var att det är skillnad, för Hon är en tjej och kompisen är hetero och inte alls intresserad av Henne och Hon är inte intresserad av kompisen.

Jag försökte förklara att jag ju inte var det minsta intresserad av kompisens ex så då borde ju inte det ha gjort något isf.

Kompisen kunde fortfarande inte se på vilket sätt det var samma sak.

För det hade ju varit större chans att jag skulle vara med hennes ex än att hon skulle vara med Henne. Trots att jag inte blir särskilt intresserad av killar överhuvudtaget.

När jag har kommit såhär långt i skrivandet har tårarna sjunkit tillbaka in i djupet och nu känner jag mig mest irriterad.

Det är så fruktansvärt frustrerande att öppna sig och vara så sårbar och bara känna sig idiotförklarad för att man känner som man gör.

Att inte få den minsta förståelsen från människan.

Då känns det mest som att varför ska jag ens försöka förklara?

Varför vill dom ens att jag ska försöka berätta hur jag tänker och känner?

När den enda responsen jag får är:

"Men snälla du.. Sådär är det inte alls. Du har heeeelt fel."

(Självklart med det där nedlåtande tonfallet.)

Det gör det inte direkt lättare att öppna sig och prata.

Två timmar senare ringde kompisen och grät i telefonen och sa att hon inte ville förlora mig.

Jag sa att jag inte ville att det skulle vara såhär jag heller, men att jag måste tänka lite på mig själv just nu. Att jag inte pallar den här situationen, att den knäcker mig. Och att jag måste kunna fokusera på en del annat just nu som blir lidande för att det är som det är.

Jag sa att jag hoppades att det inte skulle behöva vara för alltid, att jag hoppades att vi ska kunna vara vänner längre fram när allt lugnat ner sig.

Kompisen sa att hon skulle ringa dagen efter (i fredags), men det gjorde hon inte.

Hörde inget från kompisen förrän igår då hon skrev på msn och frågade hur det var och sådär.

Vi skrev lite allmänt och sen frågade hon om jag vill med ut på juldagen.

Jag sa att jag skulle fundera på saken.

En del av mig vill med, medans jag samtidigt är rädd för att det ska bli pannkaka av alltihop.

Jag saknar kompisen massor, men jag tycker inte att hon och Hon har betett sig fint. Jag tycker inte det är okej att göra så.

På ett sätt känns det som att ifall jag nu börjar umgås med kompisen igen så säger det att det är okej att köra över mig. Att det inte gör något att göra mig ledsen.

Är det dom signalerna det sänder ut? Att det är okej?

Snälla hjälp mig, jag får ingen reda på tankarna.

Bestämde mig iaf för att följa med kompisen ut.

Träffade henne en sväng idag.

Det kändes bra men samtidigt konstigt. Vi kan inte prata på samma sätt längre.

Jag vill inte berätta något om Henne, om hur jag känner för allting.

Och jag vill verkligen inte att kompisen ska prata om Henne, om vad dom gör och sånt där.

Samtidigt vill jag gärna veta vad dom gör, hur det är med Henne och hur allt går för Henne.

Men egentligen vill jag ju inte få höra det från kompisen, jag vill att Hon ska berätta det för mig.

Jag och kompisen har gått igenom en hel del genom åren. Vi har varit rejält osams och vi har slutat vara kompisar några gånger.

Men det har löst sig och vi har blivit vänner igen.

Tilliten har inte funnits där på samma sätt efter alla turer.

Jag kan lita helt och fullt på kompisen när det gäller att prata med henne och veta att det stannar hos henne.

Men jag känner inte att jag kan lita till hundra procent på att hon alltid kommer finnas där för mig.

Och nu känns det som att den vänskapen vi hade byggt upp dom senaste tre åren har blivit helt raserad.

Jag har otroligt svårt att lita på folk.

Såna här saker gör inte att det blir lättare.

Jag ger folk en chans (ibland flera) och sårar dom mig då är det svårt med den där vänskapen som säger "jag finns där för dig i vått och torrt, du kan alltid lita på mig".

Då drar jag mig undan. Många gånger visar jag inte att det faktiskt är så, att jag är väldigt vaksam. Jag vet att jag är bra på att dölja det.

Jag har funderat en hel massa senaste veckan och kommit fram till att jag nog ändå hade börjat få tillbaka en del av den där tilliten till kompisen, att jag hade börjat lita på henne igen, att jag började tro att hon trots allt skulle finnas där.

Men så rycks mattan bort och man slår huvudet hårt i marken och inser hur dum man är som vågar lita på människan, och man tycker att man får skylla sig själv som sätter sig i den situationen - gång på gång.

Att man borde veta bättre vid det här laget.

Självklart tycker jag om kompisen otroligt mycket, annars hade inte det här sårat mig så mycket.

Men jag är rädd.

Jag vet att jag kanske är överkänslig när det kommer till sånt här.

Men allt handlar ju om tidigare erfarenheter?

Man känner igen olika situationer och varningsklockor börjar ringa, man övertygar sig själv om att det är bättre att ta sina saker och springa så fort man kan innan människan lämnar en igen.

Det känns lättare (inte riktigt lättare, men hittar inte rätt ord) att vara den som stöter bort än att vara den som stöts bort.

Att välja ensamheten istället för att känna att man inte har något val, att ensamheten tvingas på en.

Gudars, så mycket text det blir.

Jag blir ruskigt imponerad om någon ens orkar läsa till slutet.

Det är nog bäst att jag ger mig här, hade nog kunnat fortsätta i evigheter, men det hade varit tortyr för mina stackars läsare.

Om det är någon som har några råd eller åsikter om det här så skulle jag uppskatta det väldigt mycket!

Klockan är redan 03:59, och det är faktiskt julafton nu.

Ska iväg till pappas släktingar och käka julmat och sådär imorgon (idag).

Vi ska åka vid halv elva så jag borde sova för längesen. Klockan ringer vid nio. Kommer bli en lång dag.

God jul till er som tycker att ni förtjänar det.

(Och till er som jag vet förtjänar det men inte tar åt sig.)