Jag skrev sms till Henne tidigare ikväll och frågade om Hon hade berättat för en kompis vad vi sa sist vi pratade. Sms:et lät nog ganska kort eftersom hag inte skrev något mer än frågan, inte hej eller någongting.

Fick till svar att Hon inte hade gjort det. Då skrev jag okej.

Sen skrev vi inget mer förrän jag fick dåligt samvete för att jag varit så kort.. Så jag skrev och frågade om det är bra med Henne, men fick inget svar.

Efter chocken jag fick innan jag skrev det sista inlägget kände jag att jag gärna ville prata med Henne och inte ha en sms-koversation. Men Hon svarade inte.

När det hade gått typ en timme skrev jag till Henne igen, och frågade om jag kunde ringa en sväng för att jag behövde prata. Men Hon svarade inte på det heller.

Så det är väl så det ska vara nu. Hon umgås med min kompis och jag får reda på det på omvägar, genom en blogg. Yeey. Och till råga på allt vill Hon inte ens prata med mig längre, men att åka och baka lussekatter och sånt kan Hon göra med min kompis.

Efter mitt förra inlägg där jag skrev som jag gjorde om vänner borde jag väl för det första inte vara förvånad, och för det andra vet jag inte ens vad jag tänker med just nu.. Sömntabletten has kicked in och allt snurrar så jag får rabies! Får be om ursäkt om det blev en massa stavfel och konstigt skrivet.

Iaf.. Jag ska börja planera min flytt härifrån så fort jag har möjlighet. Och då menar jag flytt från den lägenheten jag köpte för en vecka sen och inte ens har flyttat in i än.. Jag vill inte bo där. Jag vill inte bo i dom här trakterna alls!

Bort, jag vill långt bort!

Jag förstår inte hur det blir såhär.

Och varken Hon eller kompisen förstår varför jag tycker situationen är jobbig. Jag är bara löjlig. Och klart inte jag kan bestämma att dom inte får umgås, men så svårt borde det inte vara att lista ut att det sårar att veta att dom pratar, umgås, hittar på saker och har en massa kul, när Hon inte ens vill prata med mig längre och absolut inte träffa mig.

Och jag berättade faktiskt för Henne då när vi pratade för en vecka sen, att jag tycker det är jobbigt att dom håller på som dom gör. Då skrattade Hon väl mest bara åt mig och tyckte det var det dummaste Hon hört.

Och jag kände mig som en fjant, en idiot. Way to go!

Mot sömnens ljuva vågor?

Känner att jag inte riktigt kan skriva vad jag vill här heller längre.

Just nu vill jag bara gråta. Gråta tills alla tårar är slut. Tills hela jag är slut.

Tills jag inte finns mer.

Man kan inte lita på någon.

Släpp in folk och dom hugger dig i ryggen när du som minst anar det.

Det är väl inte så konstigt att man tappar tron på att det finns bra människor då. Människor man kan lita på.

Att det finns människor som stannar kvar och stöttar när allt runt omkring rasar samman och man är ett vrak.

Folk säger att jag ska prata, att man måste älta allt när det är såhär.

Men jag är ingen person som pratar en massa.

Jag kan prata lite med den personen och lite med den, men sen räcker det.

Det finns inget mer att säga.

Hur ska jag kunna veta att människan som frågar hur jag mår och vill att jag ska prata, undrar för att den bryr sig och inte för att den bara är nyfiken?

Hur ska jag våga släppa in folk och lita på dom, när alla jag släppt in hittills i mitt liv (nästan alla, finns vissa undantag) har svikit på något sätt.

Det är mer än en person som totalt trampat ner mig.

Vet inte hur många gånger jag funderat över ifall det faktiskt står "offer" eller "hej, trampa gärna på mig" i pannan på mig.

Det finns dom som har sagt att jag är för snäll, att jag måste lära mig säga ifrån.

Jag känner mig inte som en särskilt snäll person.

Väldigt ofta känner jag det som att jag lurar alla.

Dom tror vi är vänner. Vänner på riktigt, menar jag.

Såna vänner som ställer upp i vått och torrt, som man kan lita på i alla väder.

Men jag ser det inte på det sättet. Finns någon enstaka människa jag kan kalla en sann vän. Men oftast släpper jag inte in dom tillräckligt nära så att dom kan lära känna mig. Den riktiga mig.

Visst, jag visar vissa utvalda delar för folk. Det är många som tror att dom känner mig. (Det kanske dom gör också, det kanske bara är jag som inbillar mig att jag inte släpper in folk?)

Jag känner att jag är väldigt lätt att byta ut för folk, så fort dom hittar något bättre.

Det har hänt innan. Det är väl kanske därför jag inte låter dom komma nära, så att det inte ska göra så ont den dagen dom försvinner?

Jag är ruskigt avundsjuk på alla som har såna där nära vänner, som dom delar allt med. Som dom kan bli osams och bråka med utan att vara rädda för att det blir sista gången dom pratar med varann.

Det är vänskap det.

Bitter.

Idag har det varit en jobbig dag.

Mycket tankar.

Har fortfarande inte hört något från Henne.

Det känns så konstigt.

Jag skulle vilja veta hur det är med Henne.

Om Hon mår bättre av att inte prata med mig.

Det skulle nog knäcka mig en aning om Hon sa att det är så.

Men det är nog lika bra att inse att den risken är ganska stor, med tanke på att Hon faktiskt inte hör av sig.

Jag vill inte att Hon ska försvinna ur mitt liv.

Hon är den enda som kan få mig att känna mig sådär trygg.

Som att det inte finns något ont i världen.

Som att bara Hon och jag existerar.

Hon är den enda som kan få mig att glömma allt annat om så bara för en stund.

Hon är viktigast.

Jag saknar att ha Henne bredvid mig när jag ska sova.

Jag saknar att få prata med Henne.

Att få berätta om det hänt något roligt. Eller jobbigt.

Det finns saker jag inte vill berätta för någon annan än Henne.

Men nu går inte det.

Och jag har fortfarande inte förstått vad det ska vara bra för att bli vän med Hennes ex på Facebook.

Exet vet säkert att Hon och jag inte pratar längre.

Och dom pratar bergis hur mycket som helst.

Det känns som att exet liksom skriker:

"In your face, bitch!", och hånskrattar åt min olycka.

(Nej, det tror jag inte hon gör. Hon är faktiskt snäll, det där exet.)

Men jag är bitter.

Så väldigt bitter.