Sitter just nu med tårarna alldeles under ytan.

Dom hotar att bryta fram när som helst.

Är ett tag sen jag skrev nu. (Bortsett från inlägget "Skämmes ta mig fan!)

Det har varit en jobbig vecka med mycket tankar och känslor.

Efter inlägget jag skrev den 17:e, har jag pratat med både kompisen och Henne.

Jag hade fått nog. Blivit sårad mer än jag kände att jag klarade av.

Så jag bröt med kompisen.

Hon har ju redan brytit med mig så det behövde jag inte bry mig om.

Pratade i över 40 minuter med kompisen. Jag försökte förklara hur jag kände och varför jag kände så. Men varken kompisen eller Hon förstod.

Det kändes inte riktigt som att dom ens ville förstå.

Jag sa att jag inte pallar den situationen, att det gör för ont. Att jag och kompisen nog också får bryta tills allt har lugnat sig och känslorna svalnat lite.

Kompisen kunde inte förstå vad det skulle vara bra för.

Jag försökte förklara bättre, men det spelade ingen roll vad jag sa.

Det kanske är lite egoistiskt och barnsligt, men jag tycker att våran vänskap borde betyda lite mer än deras.

Jag och kompisen har känt varandra i över 17 år.

Kompisen och Hon har känt varandra i kanske 4 månader.

Om jag nu betyder så mycket för dom, om dom nu bryr sig så mycket om mig, som dom säger - då borde dom respektera mina känslor iaf lite?

Kanske vänta ett litet tag med att umgås på det viset (dom umgås bara som vänner, men det är jobbigt nog), tills allt har lugnat sig lite, tills känslorna svalnat och allt inte känns så jobbigt längre.

Jag säger inte att dom inte får vara vänner. Absolut inte!

Men hade situationen varit omvänd. Om det var jag som umgicks med någon av Hennes bästa kompisar hade Hon inte tyckt det var kul alls.

Eller om jag bjöd hem kompisens ex så snart efter att det tagit slut, (fast jag visste hur mycket exet betydde för kompisen och hur gärna hon ville ha tillbaka exet och hur jobbigt hon tyckte det var att hon och exet inte skulle umgås eller prata med varandra på ett tag), då hade det tagit hus i helvetet. Det hade verkligen inte varit populärt.

Det hade varit en dödssynd, mer eller mindre. Då hade jag varit en vän fattigare, det är jag övertygad om.

Kompisen sa själv att det inte hade varit okej om jag hade bjudit hem hennes ex på det viset hon har bjudit hem Henne.

Kompisens syn på saken var att det är skillnad, för Hon är en tjej och kompisen är hetero och inte alls intresserad av Henne och Hon är inte intresserad av kompisen.

Jag försökte förklara att jag ju inte var det minsta intresserad av kompisens ex så då borde ju inte det ha gjort något isf.

Kompisen kunde fortfarande inte se på vilket sätt det var samma sak.

För det hade ju varit större chans att jag skulle vara med hennes ex än att hon skulle vara med Henne. Trots att jag inte blir särskilt intresserad av killar överhuvudtaget.

När jag har kommit såhär långt i skrivandet har tårarna sjunkit tillbaka in i djupet och nu känner jag mig mest irriterad.

Det är så fruktansvärt frustrerande att öppna sig och vara så sårbar och bara känna sig idiotförklarad för att man känner som man gör.

Att inte få den minsta förståelsen från människan.

Då känns det mest som att varför ska jag ens försöka förklara?

Varför vill dom ens att jag ska försöka berätta hur jag tänker och känner?

När den enda responsen jag får är:

"Men snälla du.. Sådär är det inte alls. Du har heeeelt fel."

(Självklart med det där nedlåtande tonfallet.)

Det gör det inte direkt lättare att öppna sig och prata.

Två timmar senare ringde kompisen och grät i telefonen och sa att hon inte ville förlora mig.

Jag sa att jag inte ville att det skulle vara såhär jag heller, men att jag måste tänka lite på mig själv just nu. Att jag inte pallar den här situationen, att den knäcker mig. Och att jag måste kunna fokusera på en del annat just nu som blir lidande för att det är som det är.

Jag sa att jag hoppades att det inte skulle behöva vara för alltid, att jag hoppades att vi ska kunna vara vänner längre fram när allt lugnat ner sig.

Kompisen sa att hon skulle ringa dagen efter (i fredags), men det gjorde hon inte.

Hörde inget från kompisen förrän igår då hon skrev på msn och frågade hur det var och sådär.

Vi skrev lite allmänt och sen frågade hon om jag vill med ut på juldagen.

Jag sa att jag skulle fundera på saken.

En del av mig vill med, medans jag samtidigt är rädd för att det ska bli pannkaka av alltihop.

Jag saknar kompisen massor, men jag tycker inte att hon och Hon har betett sig fint. Jag tycker inte det är okej att göra så.

På ett sätt känns det som att ifall jag nu börjar umgås med kompisen igen så säger det att det är okej att köra över mig. Att det inte gör något att göra mig ledsen.

Är det dom signalerna det sänder ut? Att det är okej?

Snälla hjälp mig, jag får ingen reda på tankarna.

Bestämde mig iaf för att följa med kompisen ut.

Träffade henne en sväng idag.

Det kändes bra men samtidigt konstigt. Vi kan inte prata på samma sätt längre.

Jag vill inte berätta något om Henne, om hur jag känner för allting.

Och jag vill verkligen inte att kompisen ska prata om Henne, om vad dom gör och sånt där.

Samtidigt vill jag gärna veta vad dom gör, hur det är med Henne och hur allt går för Henne.

Men egentligen vill jag ju inte få höra det från kompisen, jag vill att Hon ska berätta det för mig.

Jag och kompisen har gått igenom en hel del genom åren. Vi har varit rejält osams och vi har slutat vara kompisar några gånger.

Men det har löst sig och vi har blivit vänner igen.

Tilliten har inte funnits där på samma sätt efter alla turer.

Jag kan lita helt och fullt på kompisen när det gäller att prata med henne och veta att det stannar hos henne.

Men jag känner inte att jag kan lita till hundra procent på att hon alltid kommer finnas där för mig.

Och nu känns det som att den vänskapen vi hade byggt upp dom senaste tre åren har blivit helt raserad.

Jag har otroligt svårt att lita på folk.

Såna här saker gör inte att det blir lättare.

Jag ger folk en chans (ibland flera) och sårar dom mig då är det svårt med den där vänskapen som säger "jag finns där för dig i vått och torrt, du kan alltid lita på mig".

Då drar jag mig undan. Många gånger visar jag inte att det faktiskt är så, att jag är väldigt vaksam. Jag vet att jag är bra på att dölja det.

Jag har funderat en hel massa senaste veckan och kommit fram till att jag nog ändå hade börjat få tillbaka en del av den där tilliten till kompisen, att jag hade börjat lita på henne igen, att jag började tro att hon trots allt skulle finnas där.

Men så rycks mattan bort och man slår huvudet hårt i marken och inser hur dum man är som vågar lita på människan, och man tycker att man får skylla sig själv som sätter sig i den situationen - gång på gång.

Att man borde veta bättre vid det här laget.

Självklart tycker jag om kompisen otroligt mycket, annars hade inte det här sårat mig så mycket.

Men jag är rädd.

Jag vet att jag kanske är överkänslig när det kommer till sånt här.

Men allt handlar ju om tidigare erfarenheter?

Man känner igen olika situationer och varningsklockor börjar ringa, man övertygar sig själv om att det är bättre att ta sina saker och springa så fort man kan innan människan lämnar en igen.

Det känns lättare (inte riktigt lättare, men hittar inte rätt ord) att vara den som stöter bort än att vara den som stöts bort.

Att välja ensamheten istället för att känna att man inte har något val, att ensamheten tvingas på en.

Gudars, så mycket text det blir.

Jag blir ruskigt imponerad om någon ens orkar läsa till slutet.

Det är nog bäst att jag ger mig här, hade nog kunnat fortsätta i evigheter, men det hade varit tortyr för mina stackars läsare.

Om det är någon som har några råd eller åsikter om det här så skulle jag uppskatta det väldigt mycket!

Klockan är redan 03:59, och det är faktiskt julafton nu.

Ska iväg till pappas släktingar och käka julmat och sådär imorgon (idag).

Vi ska åka vid halv elva så jag borde sova för längesen. Klockan ringer vid nio. Kommer bli en lång dag.

God jul till er som tycker att ni förtjänar det.

(Och till er som jag vet förtjänar det men inte tar åt sig.)

 

Olof

25 december 2008 01:05

Tack detsamma! :)

Jag orkade faktiskt läsa allt. Hängiven som jag är. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, råd har jag inga, då jag är bara 17 år. Vis på livet har jag inte hunnit att bli än. Jag förstår inte riktigt varför det är som det är, men jag försöker. Om jag var som du - vilket jag inte är. Skulle jag nog, låta saker vara som dom är. Hon, är inte oåterkalleligt förlorad, det måste du veta. Det kommer en dag då ni kommer att vara vänner. Tror jag. Alltså, jag vet inte. Jag vill bara komma med min synpunkt. Förlåt om den är jobbig eller så.

Det är kompisens handlande jag inte förstår här. Hon har förrått (brist på ord) dig. Du borde verkligen inte ignorera henne, men tänk efter, hon har sårat dig. Du borde inte acceptera det. Du har rätt. Om du börjar umgås med kompisen igen så sänder det fel signaler. Det vore bäst att vänta och se vad som händer. Säg till kompisen att du inte tycker du har blivit behandlad rätt. OCh sen vänta. Tycker hon att du har det, ja, då finns det inget du kan göra.

Förlåt för denna långa kommentaren från en kanske dum 17-åringen. Jag försökte bara hjälpa till. Hoppas att det löser sig! Verkligen! :)

http://denforsta.blogg.se

 

Hon som tittade in

25 december 2008 14:51

Olof: Tack för din kommentar! Det gör absolut inget att den blev lång, och jag tycker verkligen inte att du är en dum 17-åring. Man kan ha råd även om man inte hunnit bli mer än 17 år. Många gånger när jag läser vad du skriver har jag svårt att tänka mig att du inte är äldre.

Det kanske är så, att jag och Hon kommer kunna vara vänner någon gång. Sprang på Henne på krogen i lördags och efter ett tag kom Hon fram och pratade lite och Hon sa hejdå och gav mig en kram innan Hon gick hem. Hon vill att vi ska vara vänner längre fram och det vill nog jag också.

När det kommer till kompisen vet jag varken ut eller in. Jag känner mig sviken. Det hade varit en sak om hon kunde förstå varför jag känner så och inse att det kanske inte var så fint gjort. Men eftersom hon inte förstår det finns det ju inget som säger att hon inte skulle göra så igen. Men jag saknar henne! Jag vill inte förlora henne. Och även om det sänder fel signaler kanske jag får försöka att umgås med henne iaf. Funkar det inte så funkar det inte, men det kanske ändå är värt ett försök?

Tack för att du läser och bryr dig tillräckligt för att försöka hjälpa mig, det värmer! :)

http://kungligtknasig.bloggagratis.se

 

Olof

26 december 2008 19:14

Haha, jag vet inte. Jag känner mig rätt så gammal, men du känner mig personligen inte, jag kan allt vara barnslig när jag vill. Tror det är därför jag är så bra med barn.

Jag tror det. Det ordnar sig nog faktiskt. Men det tar sin tid. Tiden läker alla sår.

Jag tror att du har rätt. Jag kanske dömde för hårt. Ge det ett försök. Funkar det inte så finns det inget att göra eller hur? Då har du iaf försökt.

Jag hoppas att det löser sig! :) Förlåt för det hafsiga svaret, men jag har lite bråttom!

http://denforsta.blogg.se

 

Hon som tittade in

26 december 2008 22:10

Olof: Det är sant iofs, jag känner dig inte personligen. Jag tycker det är bra att man kan vara barnslig också, eller hur man nu ska uttrycka det. Det kan minsann jag med vara ;)

Förhoppningsvis ordnar det sig. Men gör det inte det, får det gå ändå.

Det är inte säkert du dömde för hårt. Det kan vara så att det är jag som inte dömer tillräckligt hårt kanske? Men jag ska ge det ett försök så får vi se vad som händer.

Tack! :) Jag tycker inte ditt svar blev hafsigt, så du behöver inte säga förlåt.

 

Olof

26 december 2008 22:23

Ja, jag tycker att man måste kunna vara barnslig. Hehe, det är rätt skönt att vara barnslig ibland ;)

Jag vet att det kommer att ordnar sig :)

Det är så svårt att säga. Men ge det en chans, vem vet? Det kanske blir jättebra.

Nemas problemas! :)

Förresten, jag tycker du verkar som om du är starkare än tidigare, har jag rätt eller fel?

Gott nytt år! :)

http://denforsta.blogg.se

 

Hon som tittade in

26 december 2008 22:38

Olof: Det kanske kan verka som att jag är starkare än tidigare, men det tror jag inte att jag egentligen är. Jag försöker intala mig att allt kommer ordna sig, att jag klarar mig bättre utan Henne och att Hon inte betyder så mycket för mig (vilket verkligen inte är sant, Hon betyder så mycket mer än jag vill).
Träffade Henne hos kompisen igår och det kändes lite konstigt. Nu vill Hon inte riktigt försvinna ur mina tankar. Därför gör jag mitt bästa att intala mig själv allt det där. Och ska jag lyckas "lura" mig själv måste jag kunna övertyga andra om att det är så också.
Gick det att förstå något av den förklaringen? Kändes lite snurrigt.. Hehe..

 

Olof

26 december 2008 22:55

Jag tror jag förstod. Och jag gillar inte det jag läser.

Men jag förstår. Jag vet hur det är. Men jag tror också på en sak. Vi är vad vill. Vi formar oss själva. Jag tror på dig. Som jag förstår det så vill du inte att Hon ska betyda så mycket, vilket innebär att du visar vilja att ändra på situationen. Det tar lång tid att släppa taget. Det är svårt. Svårare än något annat. Men jag vet att du kan. Och, vem vet? Intalar du dig själv det tillräckligt länge så kanske du lyckas övertyga dig själv. Jag vet inte. Men jag vet att du kommer att klara det här.

http://denforsta.blogg.se

 

Hon som tittade in

26 december 2008 23:06

Olof: Tack för att du tror på mig, det gör att det iaf finns en som gör det ;)
Nej, jag vill inte att Hon ska betyda så mycket. Det är bara dumt eftersom Hon sagt att det aldrig mer kommer bli vi. Då är det ju liksom bara en massa slöseri på känslor och tid. Om man nu kan säga så..? Men det hade varit så mycket enklare om Hon inte betydde ett skit! Jag vill kunna släppa taget nu. På en gång. Jag vill kunna gå vidare. Jag vill inte att Hon ska existera i mina tankar. Iaf inte som Hon gör nu.
Bla bla bla.. Ursäkta mitt tjat.

 

Olof

26 december 2008 23:22

Det klart att jag tror på dig. Men det viktiga är att du tror på dig själv.

Jag vet precis vad du menar. Men tyvärr så får man kanske inte avgöra när man släpper taget. Det kommer med tiden. Du måste bara överleva det först. Och det tycker jag att du gör på ett utmärkt sätt. Du kommer att komma över henne. Ge det tid. Jag lovar.
Du tjatar inte. Och även om du skulle göra, vem skulle inte förstå att du gör det?

http://denforsta.blogg.se

 

Hon som tittade in

27 december 2008 00:05

Olof: Jaa, får väl se om jag lyckas tro på mig själv så småningom. Men till dess får du tro för oss båda två ;)

Nej det är ju så, man kan inte avgöra det själv. Man får bita ihop och vänta tills det sker av sig självt. Och ja, än så länge överlever jag!

Jag tycker bara det är synd om alla som måste lyssna, för det är just det.. Ingen skulle nog säga till mig om dom tyckte det var jobbigt och tjatigt.
Men får du nog får du lova att säga det till mig?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är läskigt att släppa in nya människor i sitt liv. Det tycker då jag iallafall. Jag är nog lite rädd för vad dom har för avsikter, vad dom är ute efter liksom. Det där med tur när det kommer till nya vänner/nya vad-man-nu-ska-kalla-dom, det har j...

Jag hade något jag ville få sagt, men det var säkert inget viktigt. ...

I know you've been burned But every fire is a lesson learned   Med det i tanken kanske jag borde försöka.... Försöka vad? Förstå? Förstå vad?   Allt känns som en enda röra och i den röran sitter jag fast.   I'll give it a try. (Som dom ...

Tidigare ikväll satt jag med ett papper framför mig. Jag skulle svara på några punkter varav den ena var att berätta vad jag tror att andra tycker är typiskt med mig. Jag berättade om frågeställningen för min far för jag hade lite problem med att sva...

Jag sitter här i min soffa en helt vanlig fredagskväll och hade något jag ville dela med mig av, men så fort jag loggat in och klickat på "skapa inlägg" var allt som bortblåst. Jag tror det hade att göra med att saker känns annorlunda. Att jag t...