Vill börja med att tacka min brors skyddsängel.

Tack! Tack! TACK!

Inatt när han skulle åka hem från jobbet voltade han med bilen.

Han hade inget bälte på sig så det kunde ha slutat riktigt illa.

Han måste verkligen ha haft änglavakt, han slog i ena långfingret lite så han hade ett plåster där förut när han kikade förbi. Annars är han bara öm i lite muskler.

Taket på passagerarsidan hade blivit ganska intryckt och det hade slagit sönder allt vad plast heter i framändan på bilen, och kylaren och så. Men det gick att köra bilen därifrån så han körde och ställde den på jobbet. Sen ringde han en kompis som kom och hämtade honom och körde honom till brors flickväns mamma 3 mil därifrån så han fick hämta sin bil (det var mammas bil han voltade med), och efter det åkte han till akuten.

Jag är denna skyddsängel evigt tacksam!

Vet inte vad jag skulle ta mig till utan bror.

Fick åka med bror hem till mig förut när han ändå skulle åka till jobbet.

Skulle se om en räkning hade kommit. Det hade den inte. Men det hade kommit mer papper som ska till advokaten.

Tog vägen förbi vårdcentralen för att hämta den där receptförnyelseblanketten, men självklart var dom slut. Receptionen var stängd (jag kan aldrig vara ute i tid) och på apoteket hade dom inga såna, men dom tipsade om att man kan förnya recept via internet. Hade jag vetat att man kan göra det där utan en massa koder och sånt, hade jag aldrig satt min fot utanför dörren idag.

När jag precis hade gått förbi tennisbanorna såg jag en tant längre fram på trottoaren. Om jag inte såg helt fel, vilket är mycket möjligt att jag gjorde då min syn inte är vad den borde vara, så var det en tant som så fort man ser henne är ute och går med en dvärgcollie. Så länge jag kan minnas (eller iaf sen jag började högstadiet) har jag sett henne i ur och skur med den lilla hunden, aldrig utan.

Men hör (läs) och häpna, idag hade hon ingen liten hund vid sin sida(!).

Nu kan jag inte sluta fundera på vart hunden tagit vägen.

Har något hänt det lilla livet? Är den (hemska tanke) död?

Blir inget av med alla måsten och borden idag, är alldeles för sliten för det.

Blir ligga på soffan och slappa hela kvällen.

Är så trött att jag kanske kan somna ikväll?

Inatt fick jag ett sms av hångel-kompisen där hon frågade om jag bjöd på kaffe. Jag blev väldigt förvånad, jag funderade nämligen halva dagen igår på att fråga henne och Tjej om dom ville kika hit, men kom mig aldrig för att fråga.

Hångel-kompisen och Tjej kom hit strax efter två. Tjej hade hund med sig så mammas katt fick sitta instängd i "mitt" rum.

Tjej sa inte mycket under tiden dom var här, det var mest jag och hångel-kompisen som pratade. Trevlig prick hon!

Jag undvek att ens titta på Tjej så långt det var möjligt, kände mig lagomt vänlig mot henne.

Men vad gör man inte för att skydda sig själv lite ibland?

Soffa blev.

Ibland förfäras jag över hur dålig kontakt vi har i min släkt, både på min pappas och på min mammas sida.

Sist jag träffade min kusin på Harry's talade han om att hans pappa, min farbror, inte ens talat om för honom och hans bror att pappa har cancer igen. Och min farbror har inte ringt till pappa en endaste gång sen han fick reda på att han är sjuk för att fråga hur det går med honom eller bara säga hej, för all del. Visst dom pratar inte särskilt mycket annars heller, men jag tycker nog faktiskt att när någon blir sjuk på det sättet, då kan man iaf höra av sig.

Pappas andra bror har ringt till pappa en gång som jag vet om iaf.

Pappa är inte riktigt med i dom andra brödernas "gäng", sen om det är självvalt helt och hållet vet jag inte. Det är inga konstigheter när dom träffas. Då är alla trevliga och pratar, ja alla utom ena farbrorns fru, hon hälsar knappt på varken pappa, mig eller bror, även om det är släktmiddag - då tittar hon åt ett annat håll och pratar med alla andra. Riktigt trevlig dam det där.

Jag har en halvsyster också, på pappas sida, hon är tolv år äldre än mig, vi har ingen kontakt alls. Synd tycker jag, och det "lustiga" är att hon och jag bor (eller bodde, jag vet inte om hon bor kvar) tre minuters gångväg ifrån varandra.

När jag var liten var det så illa att jag inte ens visste att hon var min syster, jag trodde hon bara var en kusin.

Min mamma har två systrar och en bror. På den sidan av släkten kör dom med den mycket charmiga metoden "utfrysning".

Morfar är död sedan innan jag föddes och mormor är gammal och inte alldeles för pigg, hon har inget alls med utfrysningen att göra. Det är det syskonen som sköter helt själva, oj så dom kan.

Mamma och min morbror pratar inte alls med min ena moster om dom slipper. Den andra mostern bor typ 25 mil härifrån, vet inte om hon pratar med den utfrysta.

Jag tycker det är förjävligt att göra så. Särskilt som den utfrysta är den enda av mammas syskon som ens går att prata med. (Eller jag kanske ska säga att hon är den enda som JAG kan prata med.)

Hennes yngsta dotter är den enda av mina kusiner som jag har kontakt med och pratar med förutom på släktsammankomster, eller av en händelse på krogen.

Jovisst, och vad hade mamma skrivit på en lapp innan hon åkte till Teneriffa då? Jo att min kusin inte är välkommen i hennes lägenhet medans hon är borta. Ibland står min mamma inte högt i kurs hos mig. Visst att min kusin kan vara lite otrevlig och sådär ibland, men hon är inte särskilt gammal. Och va fan, mamma är väl ändå den som ska vara vuxen? Om hon träffar på min kusin i affären hälsar hon inte ens, även om kusinen säger hej. Moget mamma, moget.

Jag erkänner, jag blir lite bitter över min släkt (och delar av min närmsta familj) ibland.

Ska det behöva vara så svårt?