Blev ingen morgonpromenad idag, var helt väck.

Får nog peta i mig dom där tabletterna lite tidigare på kvällen. Dom gör mig inte sådär dödstrött så att jag somnar på en timme, men jag somnar iaf ett par timmar tidigare än vanligt och så är jag piggare under dagen och det är bra.

Inatt drömde jag hemska mardrömmar.

Jag drömde att bror var arg på mig så han skulle misshandla mig. Vi var långt ute i skogen och jag hade bara en liten trampbil att förflytta mig med. Den gick ganska fort ändå, för den hade motor, men växlarna krånglade. Bror hade iofs ingen trampbil alls så han gick/sprang efter mig.

Det var väldigt dimmigt ute. När jag kom till det där stället (det är väldigt många drömmar som utspelar sig där av någon anledning) vi bodde med pappa när vi var yngre såg jag honom inte bakom mig längre. Pappa var där så jag berättade för honom vad bror hade gjort. När vi stod och pratade kom bror och han var ännu argare än innan. Han försökte slå mig. Jag trillade baklänges och blev halvliggandes på backen, bror försökte strypa mig och jag gjorde mitt bästa för att komma loss, jag sparkade och klöste honom. Han släppte mig och jag sprang till pappa, han gav mig en mobiltelefon och sa åt mig att ringa till polisen, men det gick inte att komma fram.

Plötsligt var pappa och bror borta, jag befann mig inte längre på stället vi bodde för längesen. Jag var hos familjen jag brukade vara hos en hel massa när jag gick i mellan-/högstadiet istället. Dom var också arga på mig och skulle misshandla mig. Det var jättehemskt. Jag försökte ringa till polisen gång på gång men det var omöjligt att komma fram.

Till slut fick jag tag i mamma, hon sa att hon skulle komma och hämta mig och undrade om hon skulle ta med sig polisen. Det ville jag att hon skulle göra. Men så fort vi lagt på ångrade jag mig, sååå farligt hade det ändå inte varit. Dom hade ju inte slagit mig sååå hårt. Men då gick det inte att få tag på mamma igen.

Medans jag väntade på henne började jag ge igen på dom som misshandlat mig. Jag kletade majonnäs i håret på en tjej och så knäckte jag ett ägg i huvudet på henne också, skrattade och sa att det var en hemskt bra hårkur för slitet hår. Tjejen var kanske 10-11 år.

När jag hade gjort den där hårinpackningen började karaktärerna och miljön ändras. Nu var jag med familjen det handlar om i "Medium", Allison, Ariel, Bridgette och Marie, pappan var inte med. Och vi befann oss i ett stort hus med en jättehög veranda. Ibland var jag den äldsta dottern och ibland den mellersta, och ibland var jag bara åskådare.

Vi tre barn sprang runt och lekte, så kom vi på att vi skulle skrämma mamman. Vi skulle leka att vi var döda. Vi hjälpte Marie, den yngsta dottern, att hoppa från verandan - hon dog såklart, verandan var ju flera våningar hög. Här blev jag åskådare. Ariel och Bridgette kom på den geniala idén att dom skulle gömma sig i korgen med all smutstvätt som stod ute på verandan, (av någon anledning hade dom sin tvättstuga där ute), Allison kände på sig att något var fel så hon började leta efter barnen. Hon letade och letade, det började bli mörkt ute och så var det minusgrader.

Hon hittade Marie på backen nedanför verandan, död och alldeles iskall. Hon sprang tillbaka uppför trapporna och fortsatte leta efter dom andra barnen, när hon tillslut hittade dom i tvättkorgen, hade dom legat där så länge i kylan att dom blivit djupfrysta. Deras hjärtan hade slutat slå och dom andades inte längre, helt blå var dom (inte riktigt som smurfarna, men lite ljusblå sådär). Hon tog med dom in i värmen, och efter ett tag tinade dom och började leva igen. Stackars lilla Marie var tyvärr död för alltid.

Jag drömde en till dröm innan jag vaknade. (Minns inte om jag drömde den först, sist eller mellan ovanstående drömmar.)

Men jag åkte iaf buss och hoppade av vid busstationen på orten där jag bor. Pappa mötte upp mig och mamma skulle hämta oss. När hon kom var hon jättesur och otrevlig. Hon sa en massa elaka saker om min sexuella läggning. Jag blev arg och sa att om hon hade något mer negativt att säga om lesbiska kunde hon dra åt helvete, då ville jag inte prata mer med henne. Pappa tyckte att det var dumt av mig att skrika det åt mamma när det var så mycket folk där. Mamma gick åt ena hållet och jag och pappa började gå mot min lägenhet. Jag ropade över axeln att jag tyckte hon var en jävla häxa.

Så det kan gå..

Allt drömberättande här får mig att tänka på en scen ur en dröm jag hade natten till igår. Jag skulle åka bort, blev hämtad av en snygg kille. När vi hade packat in alla saker, tagit plats i bilen och börjat åka, märker jag till min bestörtning att jag har glömt ta på mig byxor. Jag satt där i t-shirt, trosor, strumpor och skor. Jag fann situationen ganska pinsam.

Och känslan från en annan hemsk dröm jag drömde natten till igår, där bror och brors tjej var arga på mig sitter fortfarande i. Inte kul.

Sov du lilla videung..

Lalallaaa

Någon gång när jag känner mig lite mer manad ska jag skriva en roll-lista över personerna som återkommer i mina blogginlägg.

Döpa dom, så att dom blir lite lättare att hålla reda på - både för mig själv och för er.

En kompis vill ha med mig på morgonpromenad runt tio imorgon, så pappa ska ringa och väcka mig halv nio-nio. Usch, nästan okristligt tidigt (iaf för att vara mig).

Så det är nog på tiden att jag kryper ner och försöker sova.

Det har inte varit överdrivet bra med sömn sista tiden (läs 'åren').

On the ground

With my world upside down

En annan gång kände jag ett växande behov av att åka bort, långt bort, dit ingen kände mig bara för att slippa ifrån allt här hemma för en helg eller så.

Jag roade mig till och med en natt med att söka bland vandrarhem och hotell i olika städer. Men eftersom jag har ett så totalkasst lokalsinne och inte visste om jag ville ta med mig någon blev det att jag la ner hela projektet.

Nästa idé var att hälsa på en kompis i Gävle och ta turen förbi Uppsala och hälsa på en annan kompis. Det blev inget av med turen till Gävle. Och bara ett par dagar innan jag hade tänkt åka till Uppsala blev det knas med ryggen så jag kunde knappt röra mig, allt blev inställt.

Senaste månaderna har alla planer på att åka bort legat på is, det har inte varit aktuellt alls.

Ikväll slog en tanke ner, som en blixt från klar himmel, jag kanske rent utav ska söka lägenhet på annan ort? Gärna en bra bit hemifrån. Där det bara finns en massa nya människor så att jag verkligen kan börja om på nytt.

Andra människor klarar det ju, då borde jag med våga.

(Nu känner jag väl mig själv ganska bra så det kommer förmodligen inte bli något av med att flytta långt bort. Men det är en kittlande tanke.)

Jag ska ju ändå vara ur min lägenhet sista april och jag har inte fått tag i någon ny än.

Jag har varken skola eller jobb som håller mig kvar här.

Det som gör mig tveksam är ju såklart att jag har mina vänner här och min familj. Och sjukgymnasten som jag har gått till i snart sju år, hon är visserligen inte lika bra längre - men ändå bättre än ingen alls.

Om jag nu får för mig att verkligen genomföra detta, att flytta någon annanstans på riktigt. Då dyker ju osökt frågan "vart" upp.

Är det någon som har något förslag på trevliga orter/städer att bosätta sig i?

Första tanken som slog mig var Uppsala. Har aldrig varit där, men jag känner ju iaf en människa som bor där.

Problemet med att flytta till något ställe där jag inte känner någon är att jag eftersom jag inte jobbar och inte går i skola inte träffar folk så lätt. Jag utövar ingen sport och jag är inte med i några föreningar. Jag är ingen aktiv tränare på gym heller, så frågan är hur bra jag skulle lyckas med att lära känna folk och träffa nya vänner?

Är det hela dömt att misslyckas redan från början?

Jag önskar så att jag vågade.

Ja mina vänner, inatt kan det komma att bli några inlägg här.

Måste ju ta igen alla förlorade dagar. (Ha ha.)

Skämt å sido. Jag har ju som sagt funderat en hel del senaste dagarna.

Och tro det eller ej, men alla tankar har inte innefattat den där Tjej.

(What? Är det sant?!)

Jag har faktiskt funderat på annat också.

Ska här försöka bringa lite ordning på alla tankar. (Hoho lycka till..)

Sen det tog slut med den där killen i november har min sjukgymnast frågat mig flera gånger om jag inte har träffat någon ny kille. När jag träffade Tjej sa jag att jag träffade någon, men jag sa varken att det var en kille eller tjej. Jag kan nog till och med ha pratat om denna någon som en kompis.

Jag vet inte om hon minns tjejen jag var tillsammans med för snart två år sen. Hon följde med mig för att se när jag fick behandling en gång.

Sjukgymnasten kanske inte fattade att vi var tillsammans. Assistenten visste det iaf. Om sjukgymnasten nu begrep att vi var tillsammans kanske hon trodde att flickvännen var kille? Det skulle ju trots allt inte vara första gången någon tog henne för att vara kille.

Det jag ville komma till med detta inlägg är iaf att jag har sjukt svårt för att "komma ut" för vissa människor. Jag tror dom ska bli äcklade av mig, tycka att det är helt fel, och jag vet inte allt vad jag förväntar mig.

Med sjukgymnasten och hennes assistenter (bortsett från tjejen som jobbade där då för två år sen) kanske det är så svårt för att jag tror dom kan känna sig obekväma med att massera mig på vissa ställen om dom vet att jag gillar tjejer.

Det var inte så svårt att komma ut för min mamma som jag tyckte att det var när det gällde pappa.

Jag borde ha förstått att det faktiskt skulle vara pappa som tog det bäst.

Sån är han, min käre far, han är nöjd bara jag är nöjd. Om det sen är med en kille eller med en tjej spelar ingen roll.

Mamma ville helst ha det till att det bara var en fas.

Det första hon sa när jag berättade att jag var tillsammans med exet var:

"Jaha, då får jag väl skaffa mig ett barn till då - för jag vill faktiskt bli mormor!" Och med dom orden stormade hon ut ur köket.

Ibland önskar jag att det gick att hoppa in i garderoben igen,

låsa dörrarna och låtsas som att sista åren aldrig hänt.

Innan inatt är det några dagar sen jag skrev här.

Har inte orkat reda ut tankarna tillräckligt för att kunna skriva ner dom.

Men jag har funderat en hel del. (Ha! Som om jag inte gör det i vanliga fall?)

Jag trodde det skulle kännas lättare efter att det blev som det blev nu i helgen.
Att det är bättre att jag är arg än att jag sitter hemma och är ledsen. Men ilskan har lagt sig och nu är det jobbigare än vad det var innan.
Jag vet att dom flesta tycker jag är dum som ödslar energi på detta. Jag tycker själv att det är dumt av mig.
Tro mig när jag säger att jag hemskt gärna skulle vilja få ut Tjej ur huvudet, glömma och gå vidare.
Tyvärr har jag inte hittat avstängningsknappen än.

Jag vet också att det är otroligt tröttsamt att jag hela tiden ältar allt som har med Tjej att göra, det blir ju uppenbarligen ingen förändring.

Men jag tänkte vara vänlig och försöka bespara mina kära vänner allt ältande, därför hamnar det här. Jag bara måste få ur mig allt på något vis, annars slutar det väl med att jag river sönder mig i ett försök att få ut det.

Varför ens låta människor komma nära?