Det är därför jag aldrig sover på nätterna. För att jag är en hemlig superhjälte. (Fast det är klart, efter det här inlägget är jag ju inte så hemlig längre. Men orka bära på den hemligheten mer?)

Ja iaf, jag är då en fullfjädrad superhjälte. Jag kan flyga, hoppa högt, springa snabbt, trolla, skära genom väggar med mina laserögon, jag har röntgensyn och superhörsel.

Alla bovar är rädda för mig. (Såklart.) Men jag är ganska snäll för det mesta faktiskt.
Jag brukar plocka ner katter från telefonledningar (för det händer väldigt ofta att katter klättrar upp på sånna), hjälpa hundar och gamla tanter ner från trädtoppar. Ja allt sånt där är ju vardagsmat för en superhjälte som mig.

Inatt t.ex när jag flög mitt obligatoriska fjärde varv runt jorden fick jag syn på en liten (läs: gigantisk - det finns inga små) spindel som plaskade för sitt liv i en vattenpöl i Bolivia. Jag landade mjukt bredvid pölen och frågade spindeln om den behövde hjälp. Den svarade att den inte kunde simma. Den fick kallsup efter kallsup medans jag stod och iakttog den. Jag gick och köpte mig ett glas jordgubbssaft och en solstol, bytte om till bikini så att jag kunde passa på att sola under tiden jag tittade på när spindeln drunknade (jo, i Bolivia skiner solen dygnet runt och jag bara tål inte spindlar). Efter en liten stund slutade spindeln kämpa och sjönk död till botten av vattenpölen. Jag tänkte helt nöjt att nu fanns det en spindel mindre i världen att vara rädd för. Till freds tog jag på mig min superhjälte-dräkt igen och flög hem.

Det är jag och Clark Kent. Och Fantomen. Och Batman. Och Askkungen.

Allt från mig.

Bra, tack, hejj!

Pratade med Tjej på msn inatt.

Hon frågade om jag hade kul på Harry's i lördags. Jo tack, det var trevligt, svarade jag (och ströp henne långsamt i mina tankar).

Jag tyckte faktiskt inte det var kul att höra att hon sprang och flörtade och pussades med 40-plusare. Jag tycker ju om henne.

Frågade om hon hade kul, med jakt på tanter och allt.

"Haha ja fy.. Jo det var väl trevligt." Eller nåt sånt, svarade hon.

Jag retades lite med henne för att hon flörtat med gamlingar.

Hon sa att hon skulle gå och lägga sig.

Det kändes som att hon kanske blev lite stött, eller kanske sur(?), av mina kommentarer.

Men oj, så kul jag hade! Satt här i min ensamhet och skrattade högt.

Inte bara självisk - elak också?

Jag natt-terroriserar min blogg. Har man inget bättre för sig får man faktiskt göra det.

Vän, min Vän, kom till mig igår. Jag förstår inte hur vi kan ha så kul hela tiden.
Igår var det tokigare än vanligt, vi skulle gå och äta nyttig mat på Pizzerian, vi (mest Vän såklart) härjade något så ofantligt, så jag skrattade så mycket att jag fick en hostattack och höll på att spy. Jag kan lova att då skrattar man inge blygt. Det verkligen ekade mellan husen här då. Stackars alla boende i området. Vi bjöd på den.
Kvällens tokigheter fortsatte när vi fick besök av en prick från stan (som frivilligt åkte hit). Han verkade lite underlig, men jag och Vän hade kul iaf.
Ja, en kväll med Vän kan inte bli annat än lyckad!
Guld värd är du, mitt barn.

Kom inte i säng förrän efter fyra imorse, lite jobbigt med tanke på att jag var tvungen att vakna vid tio-elva för att jag, pappa och bror skulle till pappas moster och äta mat vid tolv.
Har inte varit där sen julafton så det var minsann på tiden. Finns ingen som kan laga mat som hon.
Köttbullar, potatis, sås och kantarell-omelett först. Sen lite thai-mat. Kyckling, nudlar och grönsaker. Och uppe på det blev det hemmagjord jordgubbskräm med grädd-mjölk.
Mätt som aldrig förr blev det till att slänga sig på soffan och vila lite. Jo tack, jag somnade.
Vi tackade nej till kaffe/saft och kakor och rullade ut till bilen och åkte hem. Studsade uppför (ja, äter man nog mycket studsar man fram/upp/ner/eller-i-alla-riktningar) trapporna för att göra mig iordning och ta bussen till stan - vilket jag var så jätte-inte sugen på.
Traskade till H&M och köpte mig en duscholja och en duschcreme (för jag har inte redan 57 olika tvättmedel för kroppen i  hyllan i badrummet).
Sen traskade jag till Nöjesfabriken där jag blev upphämtad av lägenhetsinnehavaren och pojkvän, in och kika på lägenheten (som jag för övrigt vill ha om jag kan få den, ska ringa hyresvärden imorgon), sen var dom så vänliga så jag fick åka med dom hem så jag slapp ta bussen - var hemma ungefär tre timmar tidigare än förväntat.

Mamma följde med mig till affären, jag visade stolt upp min nya piercing för henne och väntade mig halvt om halvt att hon skulle strypa mig. Men det gjorde hon inte. Hon undrade bara lite över varför jag valde den placeringen eftersom den inte syns där. Då förklarade jag (som om det vore det mest självklara i världen) att den inte syns där och att inte så många andra har där. (Kanske för att den inte syns där?)
Hon tittade lite snett på mig och jag riktigt hörde hur hon tänkte:
"Ojojoj, vad har jag gjort för att förtjäna detta? Vad gjorde jag för fel i mitt tidigare liv? Gav dom mig verkligen rätt barn på BB? Tappade vi henne i golvet ett par gånger för mycket? Finns det någon ytte-pytte-liten chans att jag kan förneka att hon är min dotter?"
För varje ny tanke sjönk mungiporna tre centimeter närmre marken. Och när hon kom fram till att nog ingen skulle gå på att vi inte är mor/dotter drog hon en djup suck, skakade på huvudet, såg hemskt olycklig ut, släppte på handbromsen och körde iväg.

Och annars då?
Jo tack, min dag har förflutit med blandade känslor.

Pappa sa att han hade vaknat med hår i munnen idag och undrat var det kom ifrån, sen insåg han att han börjat tappa mustachen också. Det fick nästan mina ögon att svämma över.
Kanske löjligt att bli ledsen över en sån sak, den växer ju ut sen när behandlingen är klar, men han har haft mustach så länge jag kan minnas och ungefär lika många år till.
Jag vill bara att allt ska vara bra och som vanligt igen. Jag vill inte det här.
Varför? VARFÖR?!
Ibland vill jag bara skrika. Gråta. Lägga mig ner i en hög på golvet. Och aldrig mer resa på mig.
Sen får jag dåligt samvete. Det är inte jag som ska känna så. Det är han.
Men det märks knappt på honom alls. Han är en riktig hejjare på att dölja hur han mår och känner.

Jag är fortfarande en självisk liten jävel.

Heavy clouds, no rain.

And every move causes pain.

Nu är klockan 00.00
Då får man önska sig något.
(Men säg det inte högt för då trillar tänderna ut..)

Jag önskar..
Oj jävlar, det slog mig precis att jag varit väldigt självisk och egoistisk i mina önskningar sista tiden.
Visst, får man önska sig precis vad man vill här i livet tror jag inte det är många som önskar sig fred på jorden eller något liknande. (Om man nu inte är en lååång, smal, ev storbystad, amerikansk tjej som ställer upp i en skönhetstävling a 'la miss USA förstås.)
Men nu är det väl inte så där jättemånga lååånga, smala, ev storbystade, amerikanska tjejer som sitter och väntar på dom magiska klockslagen för att få önska sig något. Så alla vi andra dödliga som roar oss med sådant (jag, alltså) önskar mig inte fred på jorden eller något annat viktigt.
Jag önskar mig tydligen inte ens det som man kan tycka vore en självklarhet att önska sig i det här läget.
Nejnej, jag har bara själviska avsikter med mina önskningar.

Och där har vi det svart på vitt: Hon som tittade in är en självisk liten jävel.

Tack för mig.

Jag vet att alla älskar mig.