Oj, men nu har hon inget liv. Tänker alla som ser att det här är mitt tredje inlägg för inatt.

Min kära granne har haft fest inatt. Vid kvart över tre orkade jag inte lyssna på dunket längre utan bytte om till min superhjälte-dräkt (dom representabla pyjamasbyxorna och en stor, mycket stor, huvtröja och mina lurviga, rosa tofflor - ni kan tro att utstyrseln väcker uppseende på mina jorden-runt-resor) och knatade ner och knackade på.
Ingen som öppnade.
Väntade en stund och knackade igen.
Fortfarande ingen som öppnade.
Jävlar, tänkte jag och plingade på istället.
Då var det en liten (ja, hon var kortare än mig - och då är man liten) tjej som öppnade, jag känner igen henne som en som gick i sjuan när jag var på praktik i just en sjua i högstadieskolan tvärs över vägen här för tre år sen.
(Oj vad tiden går! Lustigt det där, att alla blir äldre - utom jag.)

Åter till saken.. Jag frågade om lägenhetsinnehavaren var där och det var han.
Han bad så hemskt mycket om ursäkt och lovade att dom skulle vara tystare.
Tjejen som öppnade dörren stod kvar och tittade på mig. Hon pekade på sin kind och frågade: "Har du en piercing där?!" Jag tittade på henne, sa ja (såhär i efterhand skulle jag såklart svarat att "gud nej, det är en liten räka") och fortsatte prata med lägenhetsinnehavaren. Hon tittade på min lilla räka en gång till och gick sedan in.
Lägenhetsinnehavaren försäkrade mig om att jag var den bästa grannen han hade här för det är bara jag som kommit och sagt till honom när han spelat musik och stört mitt i nätterna. (Var finns logiken i det? Det borde väl vara mig han tycker minst om, just för att jag sagt till honom?)

Jag berättade att jag snart skulle flytta och han trodde att det berodde på honom. Men inte da!
I somras kom han med förslaget att han skulle bjuda mig på fika eftersom han stört så mycket, men det har aldrig blivit av. Men nu lovade han ännu en gång att han skulle komma upp med kanelgifflar och saft. Denna veckan till och med, så får väl se om han dyker upp.
Och så ville han att jag skulle komma och ta farväl innan jag flyttade. Lite charmigt tycker jag minsann.
När jag skulle gå sa han att jag var den bästa grannen han nååågonsin haft. (Lite rund om fötterna kanske han var.)

Jag hittade av en slump en blogg förut. Bloggskrivaren hade skrivit ett inlägg om att fira pingst. Jag satt här och skrattade högt, för det var kul.
Jag skrev en kommentar att jag också ville fira pingst. Och så frågade jag om hennes familj skulle kunna tänka sig att adoptera mig. Jag erbjöd mig faktiskt att skriva en ansökan.

Ska sätta mig och knåpa lite på den där ansökan imorgon.
Jag hoppas, hoppas, hoppas dom vill adoptera mig. Jag skulle göra allt för att dom skulle tycka om mig..
Bädda deras sängar, borsta deras hår, tvätta deras kläder, byta kanal på teven åt dom, hålla i tidningen medans dom läser (eller läsa högt ur tidningen, för all del - om det är det som önskas), jaa kort och gott.. Jag skulle bete mig som rena drömmen.
Alla som tycker minsta lilla om mig borde hålla tummarna för mig nu.

Och jag sjunger..

"Öppna er dörr och säg att ni vill ha mig här"

Lalalaaalalaaa

Det känns som ett hån varje gång du säger 'förlåt'.
Som att det liksom inte spelar någon roll vad du gjort, bara du säger förlåt efteråt.
Och dum som jag är går jag på det.
Men förhoppningsvis inte den här gången.
Förhoppningsvis (för min skull då, inte din) orkar jag stå på mig och inte förlåta dig.
Riktigt svinigt gjort tycker jag.
När du säger 'förlåt', brukar jag säga 'okej'.
Men den här gången kanske jag helt enkelt säger:
"Jag förlåter dig. Eller nej, jag menar.. Här, ta den här rostiga skruvmejseln och hugg dig själv i benet!"

Ja, jag är ledsen och besviken. Börjar även smyga sig på lite ilska då och då.
Det är inte många personer dom senaste åren som lyckats göra mig riktigt arg.
Det är närmare bestämt bara tre stycken, och du är en av dom. Grattis!

Är det för mycket begärt att önska att folk ska låta bli att trampa på en?
Ibland känns det som att det sitter en blinkande skylt (sån där som brukar sitta på billiga motell i Las Vegas) i pannan på mig, som skriker ut:

"Hej! Kom och trampa på mig. Snälla!"

Jag kanske borde börja bita folk som trampar på mig i benen för att markera att här har det gått för långt?

Ibland får även jag nog.
Det finns gränser.

Jag tycker bara det är så otroligt jobbigt det här.
En del av mig skulle verkligen vilja bjuda hit dig, låta dig stå i trappuppgången, ta dina bilnycklar (så att du får gå ända hem), säga allt det där, be dig försvinna ur mitt liv och sen stänga dörren och låsa den.
Medans en annan del av mig (den delen jag föraktar) inte vill något annat än att förlåta dig, glömma allt och fortsätta prata som om inget har hänt.

Jag känner mig själv ganska bra ibland.
Och när det gäller såna här saker vet jag att jag förlåter alldeles för lätt
Men jag glömmer inte, och jag vågar inte lita på människan på samma sätt igen (om alls).
Jag har lärt mig att vissa ska man "ta med en nypa salt".

Tänk att det kan kännas en smula bättre bara av att skriva av sig lite.
Kanske inte så kul att läsa, men det behövs ibland.

In my head,

they are still fighting.

Jag somnade till slut imorse.
Drömde bland annat att det skulle vara något sorts maraton i stan som ungefär hela stadens befolkning skulle delta i. Starten skulle gå av stapeln utanför Åhléns.
Jag skulle träffa en kompis men var tvungen att byta kläder, så jag passade så lämpligt på att byta om precis utanför Åhléns. När jag började byta om var det inte mer än kanske två personer som gick förbi, men när jag stod där halvnaken kom ju såklart hela startfältet dit. Mindre trevligt.
Och överallt på trottoaren kom det folk jag gick i skolan med, dom kom dragandes på barnvagnar allihop.
En gammal barndomskompis, som jag för övrigt skulle övernatta hos, skulle delta i maratonet. Hon var inte riktigt rätt klädd, hade högklackade stövlar på sig, så hon kunde inte springa. Jag sa att det var ju bra för då kunde vi gå tillsammans. Men icke! Hon sa att hon skulle gå längst fram så jag skulle inte hinna med henne så vi skulle mötas utanför teatern efter loppet.
Mamma erbjöd sig att gå med mig längst bak, det var snällt.

Idag blev det en tur till stan, (dock inte för att byta om utanför Åhléns eller delta i maraton), jag och mamma var in på Make Up Store så jag fick köpa två ögonskuggor. Tycker det är lite dyrt därinne jag, men va fan - det är bra grejer. Guldfynd blev sen så mamma fick köpa några örhängen. Efter det styrde vi kosan till Kicks där jag shoppade läppglans som ska ge volym (?) till läpparna och en handkräm. Ett besök till Åhléns (!) fick bli också, köpte en Volumaster. Värsta bästa grejen för att få så mycket volym i håret att man ser ut som en alien. Rekommenderas starkt!
Jo, idag brändes det pengar. Men måste ju göra det ibland också.

När vi shoppat klart bar det av hemåt. En tur in på Ica, hittade brors tjej på parkeringen och tog med henne hem till mamma. Där blev det våfflor och lite prat och skratt. Det var trevligt.
Ska nog en sväng till mamma imorgon också, om jag inte är helt slut efter sjukgymnasten, måste ju rensa ur mitt gamla rum så min säng får plats där. Och mamma åker till Teneriffa på lördag så det är lite stressigt.
Hon har lyckats samla på sig en hel massa saker, och jag tvivlar inte längre på vart jag har fått mitt "hamster"-beteende ifrån.

Klockan är nu 00.00 och jag lyckades pricka in det ganska bra.
Så varsågod att önska dig något. Men säg det inte högt för då trillar tänderna ut.

Återkommer.